Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
ståndet begripas och som ingen kan döma om: »Vi
kunna inte förstå kejsarens vare sig mål eller
tillvägagångssätt. Om vi började kritisera och döma om allt,
skulle ingenting heligt bli kvar. Det vore detsamma
som att säga, att Gud inte finns, att ingenting finns».
I en cynisk omklädnad är ju detta samma
statsreligiösa tanke, som förmådde de romerska legionerna att
följa Konstantin den store, den gudomlige — divus —
äfven kallad »apostlarnas like». Detta är det efter så
många omstörtningar alltjämt fasta bindemedel —
imperium Romanums idé — som intill denna dag
sammanhåller stenarna i Europas alla statsbyggnader: Divus
Caesar Imperator — Gud-Kejsaren — »gifven kejsaren
det Gud tillhörer» — en formel, som Roms och
Bysans’, Karl den stores och justinianus den stores
historiska kristendom icke besegrade utan endast omskapade,
i sig upptog.
Men så kommer den ännu mer cyniska, verkligt
förfärande och ändå oundvikliga konklusionen ur denna
premiss, en konklusion uttalad icke af en hänförd
yngling utan af en besinningsfull man, som kände med
sig, säger Tolstoj, icke på grund af resonemang utan
något förmer än resonemang, att hans mening var den
otvifvelaktigt rätta:
— Och befaller Araktschejev mig att tåga emot
er med en skvadron och skjuta ner er, så lyder jag
utan en sekunds tvekan.
Hvad är detta? »En uselhet öfver alla gränser, som
hvartenda barn får lära sig att anse skamlig» eller, trots
allt, ändå något heligt, en sorts religion, fastän
förmörkad af Rostovs plumpa naivitet, ja rent ut dumhet?
Icke ens Pierre — romanens samvete — visar sig ju
besitta »någonting förmer än resonemang», som han
kan ställa upp emot denna sats.
Nikolaj Rostovs utgångspunkt är kärleken till
fosterlandet, den rena, religiösa hänförelsen för denna idé,
hänförelsen för den nationella föreningen. Men
Napoleon gaf eller ville ge människorna något oändligt
mycket mera, han ville stilla »människornas stora kval»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
