- Project Runeberg -  Tolstoj och Dostojevski / II. Tolstojs och Dostojevskis religion /
45

[MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

45

skänka dem icke den nationella föreningens utan
allföreningens ideal, hänförelsen för det. Styrkan af den
religiösa känsla, som sålunda väcktes, tyckes vår samtid
icke ens kunna föreställa sig. Det var verkligen »en
af de två största idéer, som någonsin existerat i
världen». Ifall denna idé urartade, måste naturligtvis
följden bli något vida fruktansvärdare än en
»Araktschejevs-period», någonting likt »vilddjurets herravälde». Kan
man förvåna sig öfver att bäraren af en sådan idé icke
blott för sina Rostovar, sina soldater, hvilkas lif han
obekymradt offrade, utan också för sådana skoningslöst
skeptiska, obotligt ironiska naturer som Byron,
Lermon-tov, Nietzsche stundom skulle te sig som icke
människa utan sol, solgudens, den delfiske demonens
inkarnation? »Jag skapade en religion.» I Krig och
Fred har Tolstoj icke ens försökt att brottas med
denna religion. Att döma efter hans förnufts
värnlöshet gentemot den endast nationelle kejsarens religion
står han helt och hållet maktlös inför den.

Dessa voro de två vägar, som öppnade sig för
Tolstoj: en yttre — från mänskligheten till hjälten:
»genom eld och vatten, till brott och hjältedåd — bara
vi få dö för honom»; en inre — från hjälten till
mänskligheten: »det är inte mitt fel, att jag vill detta, endast
detta — jag skulle offra dem allesammans för ett
ögonblicks ära, triumf öfver människorna». Hade Tolstoj
följt dessa vägar till slut, om inte som tänkare så som
konstnär, skulle han ovillkorligen ha kommit till
förståelse af den tragiska storheten i Napoleons gestalt.

Hvarför följde han ingendera af dem? Därför att
han inte kunde, eller därför att han inte ville? Det
senare förefaller att vara det riktigaste; det förefaller, att
han visste hvad han gjorde, visste eller åtminstone anade,
mot hvem han lyfte sin hand, mot hvilken krona: »Dio
mi la dona, guai a chi la tocca». Hvad var det som
förmådde honom att teckna denna karrikatyr, inte
löjlig, inte ens elak utan endast skamlig — det måste
talas rent ut en gång! — skamlig naturligtvis inte för
Napoleon?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:19:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dsmdosto/2/0071.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free