Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
Hell dig, som låtit Ryssland skåda
ett tnänskoöde öfversvinnligt
och kom att världen all bebåda
en frihet varande evinnligt!
— frihet måhända icke endast i politiskt afseende,
såsom Puschkin och Napoleon själf fattade det, utan också
inom högre områden — moraliska, religiösa — i
värderingen af ondt och godt, i »omvärderingen af alla
värden», af allt mänskligt och gudomligt — den
bevingade frihet, som vi ännu blott dunkelt ana. Och
uttalade inte också Puschkin i dessa så profetiska
verser den om icke nutida så framtida och i hvarje fall
oundvikliga domen öfver Krig och Freds skapare, som
utslungat ett »vettlöst klander» mot hjältens skugga
och i viss mån trampar på en slagen? Ty vid den
tid, då Krig och Fred skapades, var denna skugga
redan beröfvad sin nimbus i XIX seklets ögon, det mest
antiheroiska af alla sekel, så att Tolstoj blott
fullbordade ett redan påbörjadt verk. Var det icke just för
denna småsinta seger, som Puschkin varnade oss?
Skildringen af tvekampen mellan Europa och
Ryssland, mellan det västromerska och det östromerska
imperiums kejsare — den skildring af en världshistorisk
tragedi, som förelåg Tolstoj men som han i Krig och
Fred icke utförde, har Puschkin liksom skisserat i sin
siardjupa dikt om Napoleons vålnad, uppenbarande sig
för den ryske tsaren:
Det var den man af öfvermänsklig daning,
som lydde här ett okändt bud, en högre viljas maning,
den heros, som i stoftet skönjde kronor glimma,
som tog rebellers arf och stäckte deras mod,
förhärjarn, ödslaren med blod,
cesarers ättling, svunnen som en dröm, en dimma.
Ej tvungen sysslolöshet hade slappat dragen,
och ingen tidig grånad ana lät en slagen,
ej ögat riktadt stelt mot lif, mot hopp begrafvet
här röjde fallen storhet, en af ödet tämd,
den som de höges hämnd
till lugnets pina dömt på ödeön i hafvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
