Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
sin vilja började han en »omvärdering af alla värden»,
uppväckte hittills okända tvifvel på de mest elementära
mänskliga samvetsbud; fastän med halfslutna ögon
blickade han »hinsides om ondt och godt» och förledde
också andra därtill. Och hvad människorna där sågo,
förmådde de inte mer glömma. Den gamla politiska
»stora» revolutionen med sina yttre blodiga fasor
förefaller ofarlig, nästan beskedlig, nästan som en lek, ett
pojkupptåg i jämförelse med denna knappt skönjbara,
knappt hörbara inre omhvälfning, som ännu pågår och
hvars följder äro omöjliga att förutse.
Det har kräfts ett helt århundrade af intensivt
filosofiskt och religiöst tänkande — från Goethes
»Prometheus» till Nietzsches »Antikrist» — för att
napoleons-tragediens innebörd af världshistoriskt järtecken skulle
klargöras. Den antikristna och dock heliga kärleken till
sig, till det »fjärmare» jaget, motställd kärleken till
nästan; den titaniska personlighetsprincipen: »jag ensam
mot alla» — Ihr Wille gegen meinen — viljan till
själfhäfdelse, viljan till makt, motställd viljan till
själf-förnekelse, själfförintelse; uppror mot det gamla, mot
det nya, mot allt samhällsskick, alla slags
samhällskontrakt, mot alla »civilisationens hindersamma bojor»,
enligt Napoleons uttryck, liksom lånadt af anarkisternas
stamfader, Rousseau; uppror mot mänskligheten, (Kain)
mot Gud, (Lucifer) mot Kristus, (Antikrist — Nietzsche)
— detta är trappstegen i denna nya sedliga revolution.
En obegränsad frihet, ett obegränsadt jag, det
gudom-liggjorda jaget — jag Gad — detta är det ännu
knappast uttalade slutordet i denna religion, som Napoleon
med så genialisk instinkt förutsåg: »Jag skapade en
religion», och som han med ett så oförlåtligt lättsinne
affärdade: »Alla torgmadamer skulle skratta ut mig, om
jag hittade på att förklara mig för Guds son».
Och med denna underjordiska, vulkaniska stöt, som
tycktes komma från västern, ehuru, som vi sedermera
skola se, den kom icke endast därifrån, tog också ryska
litteraturens pånyttfödelse sin början. Än sympatetisk, än
fientlig men alltid bäfvande och djup dominerar där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
