Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111
hvarje möjlighet af inre, frivillig godtgörelse. Härom
säger inte den rebelliske anarkisten Raskolnikov utan
den ödmjuke munken Sosima i Bröderna Karamasov:
»Allt detta straffarbete, förr under hugg och slag,
förbättrar ingen, och framför allt, det afskräcker knappast
någon förbrytare, och brottens antal minskas inte utan
tvärtom tilltar... Och sålunda blir följden, att
samhället alls inte skyddas, för om också den skadliga
lemmen på mekaniskt sätt aflägsnas, kastas bort, så
kommer genast en, ja kanske två nya förbrytare i den
andres ställe... Samhället befriar sig från honom
fullständigt mekaniskt, tack vare öfverlägsen styrka, och
låter detta bortskiljande ledsagas af hat och den mest
fullkomliga likgiltighet för hans — en broders —
vidare öden.» Detta primitivt brutala och mekaniska sätt
att lösa moraliska problem förklarar munken därigenom,
att den moderna staten är sett ännu nästan hedniskt
förbund».
»— Socialisten som tror på Gud, den kristne
socialisten, är farligare än den gudsförnekande socialisten»,
anmärker en af åhörarna.
»— Alltså... anser ni oss för socialister?»
frågar fader Paisi, Sosimas trogne anhängare, utan alla
omsvep.
Frågan blir inte besvarad. Men svaret förefaller
gifvet; om Sosima och fader Paisi än icke äro anarkister,
stå de dock, fast naturligtvis endast beträffande den
kritiska, negativa sidan af sin lära, närmare Raskolnikov,
förstöraren, än Porfiri, bevararen.
Den förnimmelse af dödskyla, som hvarje lefvande
själ erfar vid beröringen med »det kallaste af vidunder»,
har måhända ingenstädes i världslitteraturen skildrats
med sådan kraft som i den scen, då Mitja Karamasov
undergår det förberedande förhöret. »Han vämjdes»,
säger Dostojevski, »vid dessa kalla människor, som
sögo sig fast vid honom som löss.» Icke rofdjur utan
ett stinkande kryp är här den ena människan för den
andra.
»— Var då litet barmhärtiga, mina herrar! ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
