Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
ligger något ohyggligt i Raskolnikovs brott, ligger
det inte för samma känsla något icke blott ohyggligt
utan också vämjeligt i Porfiris dygd, i dessa den
triumferande dygdens vällustkänslor? Är det inte samma
våld, som i bägge fallen begås — här för att störta,
där för att bevara den gamla ordningen? Är inte i
båda fallen »homo homini lupus», endast med den
skillnaden att vargarten hos »banditen utom lagen»
ligger blottad och uppenbar men hos lagens väktare är
dold under kristna fårakläder. »Ni skall inte tro mig
på mitt ord, ja ni skall aldrig tro på mig.» — Här ha
vi den gamla varganden, det första apokalyptiska
vilddjurets ande, konservatismens, det ändlösa fortgåendets
ande, Mammon och Kristus förenade i ett evigt
förbund; detta är den Leviatan, hvarpå Rom står, Rom,
som sedan tusen år håller på att falla men icke faller,
imperium Romanum — riket af denna världen.
Nu förstår man meningen med den »kristliga»
moral, som Porfiri predikar för Raskolnikov, spindeln
för flugan, som söker befria sig: «Jag kommer ju i alla
händelser att sluka dig — streta inte emot, bråka inte
så där! Bed till Gud och tag lidandet uppå. Fäst dig
inte vid att jag är tjock — jag vet att lidandet är en
idé. Du gör det lättare för dig och behagligare för mig.»
Man förstår också, hvarför Raskolnikov bleknar vid
denna »moral» och vrider sig som om, enligt
Nielz-sches uttryck, »det kallaste af vidunder», staten, söge
sig fast vid honom med sina klibbiga antenner.
Klarare än genom Porfiris exempel kan det väl icke
påvisas, till hvilken karrikatyr den s. k. »kristliga moralen»
kan urarta. Man har svårt att tro, att Dostojevski själf
ens omedvetet kunde stå på Porfiris sida emot
Raskolnikov och förblanda lidandet — en inre fri
handling — med straffet — en yttre påtvingad näpst. I hvarje
fall lärde han sig sedermera fullt inse och uttalade också,
att det mellan dessa båda idéer icke finns något
gemensamt: att den ena — samhälleliga — utesluter
den andra — religiösa. Just därigenom är ju lagens
yttre straff så förfärligt, att det beröfvar förbrytaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
