Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
belgångarna dräpt den andre, att det skälfvande krypet
dräpt härskaren; men om den ene äf två hopvuxna
tvillingar dött, så måste också den andre dö. I själfva
verket se vi också, hur efter lösslitandet dödskylan,
dödens blekhet meddelar sig från den ene af dem till
den andre.
»I deras tärda, bleka ansikten (Sonjas och
Raskolnikovs) strålade gryningen af en kommande, hel
uppståndelse till nytt lif. Kärleken hade pånyttfödt dem ...
Han var pånyttfödd, och han kände det i hela sitt
ny-vordna väsen.» »Pånyttfödd,uppstånden, nyvorden»,
upprepar Dostojevski envist, som om han inte själf trodde
på sina ord.
»Lifvet trädde i dialektikens ställe», anmärker han.
Men återigen — »förhåller det sig verkligen så
med allt detta»? Är det inte tvärtom? Var det inte
dialektiken, som trädde i lifvets ställe — den
nechlju-dovska, levinska, tolstojska, abstrakt kristliga, buddistiska
dialektiken? Hur litet af frihet och glädje i denna
uppståndelse! Det återstod ju för Raskolnikov intet
annat än att dö under knutpiskan eller pånyttfödas
under knutpiskan. Hade det inte varit bättre att ärligt dö
än att på ett så tvifvelaktigt sätt pånyttfödas? »Jag är
pånyttfödd», hviska läpparna, men i det blodlösa
ansiktet, i den slocknade blicken läses alltjämt frågan:
Hvarför, hvarför skall jag fortsätta att lefva, då jag vet,
att det kommer att gå precis som i böckerna — som
i den tjocke Porfiris sedelära, som i en bland de sista
böckerna af den likaså alltför resignerade, »afsomnade»
Leo Tolstoj. Nej vi låta inte längre lura och locka
oss af dessa »uppståndelser» — vi veta hvad de äro
värda: »det luktar kadaver af dem.» Frid vare med
dem, vi önska dem inte ens något ondt.
Nej det sista lefvande ordet af den lefvande
Raskolnikov, sådan han står för vårt minne, Dostojevskis
egen moraliska deduktion ur hela tragedien — det är
just detta ord: »Mitt samvete är lugnt.» »Hans brott
bestod för honom endast däri, att han icke förmått
bära sin handling utan angifvit sig själf.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
