Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129
Hvarken »brott» eller »straff». Eller åtminstone
endast ett juridiskt brott, ett juridiskt straff. Men det
ligger ju i öppen dag, att det här är fråga om något
vida djupare och allvarligare än en vanlig
brottmålsstudie. Nej ännu aldrig har en så dristig bok
framträdt under en så bedrägligt och ironiskt lugnande
titel; ännu aldrig har ett kontraband af farligare
sprängämnen smugglats in under den kristliga ödmjukhetens
och undergifvenhetens etikett. Det har ägt rum ett
missförstånd af ungefär samma slag, som om man vid
en eldsvåda i stället för släckningsapparat tillgrep en
dynamitkista. Och ju mera man tänker sig in i saken,
dess mer häpnar man öfver att detta missförstånd ännu
inte häfts; det har kräfts den ryska kritikens hela
kortsynthet och sorglöshet i religiösa frågor för att låta sig
så bedragas.
Den sanne Dostojevski, den orädde pejlaren af
gudomliga och sataniska »djupheter», sådan vi känna
honoth, daterar sig från Brott och Straff. Allt hvad
han dessförinnan skapade, Fattigt Folk, Förnedrade och
Kränkta, tillhör liksom en helt annan skriftställare.
Ifall allt detta försvunne, skulle hans bild som
konstnär och i synnerhet som tänkare icke lida det minsta,
snarare tvärtom, den skulle befrias från det tillfälliga
och påklistrade. Blotta kontakten med det spörsmål,
som uppställes i Brott och Straff, var nog, för att hans
krafter med ens skulle växa ut till sitt fulla mått. Han
löste icke spörsmålet i den föreliggande tragedien; men
göra sig kvitt det förmådde han sedan aldrig mer. I
hvart följande verk återvände han till det med allt
segare energi. Man kan säga, att Dostojevski i hela sitt
lif ej tänkte på annat än detta spörsmål, att det var
föremålet för hans eviga grubbel. Från
Napoleon-Ras-kolnikov med hans »inre frikännelse» går vägen via
Dolgoruki med hans »makt och enslighet,» via
Stavro-gin, som »finner samma slags njutning i båda polerna,
illgärningar och helighet», via Kirilov, som är den förste
att uttala den nya gudomens namn —
»människoguden» — och tillägnar sig sin gudoms förnämsta attri-
Tolstoj och Dostojevski. II. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
