Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
din vilja!» Att i ett sådant fall underkasta sig är väl
ungefär detsamma som att hålla god min i elakt spel.
Är det inte en hårsmån, som här skiljer underkastelse
från upproriskhet?
»Dödens och lidandets skräckgestalter tränga sig
på människan från alla sidor och jaga henne in på den
enda väg, som står henne öppen och där
människo-lifvet underordnar sig sin förnuftslag och uttrycker sig
i kärlek». Här skildras kristligheten i en jaktbild,
värdig den store hedningen och skogsmannen fader Jeroschka.
Dödens och lidandets skräckgestalter jaga människan
som ett villebråd, som fader Jeroschka jagade sitt
vildsvin — in i kärlekens giller, kärlekens lag. Ja just lag.
Kärleken är icke den evangeliska saligheten och
friheten utan alltjämt den gammaltestamentliga lagen;
kärleken är Guds eviga våld, Guds eviga hetsjakt på
människan. Människan är haren, Gud är jägaren;
människan är den dödsdömde brottslingen, hvars straff
uppslutes, Gud är bödeln. Ivan Iljitsch under sin långa
dödskamp »spjärnade emot, som den dödsdömde gör
motstånd mot bödeln, fast han vet att ingen räddning
ges. Han grät öfver sin hjälplöshet, öfver sin
ohyggliga ensamhet, öfver människornas grymhet, öfver Guds
grymhet».
Dödens mystär, Guds mystär är just »det svarta
hålet», den trånga, svarta säcken, hvari »en osyjilig,
oemotståndlig kraft stoppar honom (Ivan Iljitsch) allt
djupare utan att dock lyckas få ner honom alldeles».
En sådan Gud är icke ens en han utan ett det.
I furst Andrejs sista feberdrömmar »står det utanför
dörren ... Något ohyggligt försöker bända upp dörren.
Något icke-mänskligt — döden — vill tränga sig in».
En sådan Gud beröfvar människan all mänsklig
värdighet, sänker henne till djurets nivå, försätter den
mänskliga själen och kroppen i de mest förnedrande
lägen.
»Alltihop är så enkelt — och så vidrigt», tänker
furst Andrej före slaget vid Austerlitz. —
»Fäderneslandet, Moskvas undergång! Och i morgon blir jag dödad,
Tolstoj och Dostojevski. II. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
