Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
människornas barnaskap hos Gud, som står i ett
oupplösligt, om inte mystiskt, så åtminstone historiskt
samband med läran om den enfödde sonen; men som vi
ha sett kan den »resonerande» Tolstoj inte fördraga
något oåterkalleligt och afgörande. Eller också — ljuga
inför sig själf men ljuga intill oförnuft, intill dårskap.
Tolstoj valde det senare.
Alltså, en kristendom utan icke blott Fadern utan
också Sonen, en kristendom utan Kristus. »Saltet är
godt; men om saltet mister sin sälta, hvarmed skall det
återställas? Det är tjänligt hvarken för åkern eller för
gödselhögen; man kastar ut det.» Tolstojs kristendom
är just detta det faddaste af alla fadda ting — salt,
som mist sin sälta, som ej är tjänligt för vare sig åker
eller gödselhög — och som man kastar ut.
Den religiösa förflackningen fortgår, nivellerandet
af alla farliga, ofruktbara höjder och djup till en
praktiskt nyttig, ekonomiskt inbringande nivå.
»Hvad skall jag göra?» frågar sig den kristne Akim,
och man skulle tycka, att han från sin kristna
ståndpunkt borde svara: min liksom hvarje människas
främsta och oafvisliga plikt är — »att älska Gud mera än
mig själf och min nästa som mig själf.» Men den
gammaltestamentlige fader Jeroschka är åter framme.
»Min främsta och oafvisliga plikt», svarar Tolstoj, »är
att föda, kläda, värma mig och i samma afseende vara
andra till hjälp. Människans främsta och oafvisliga
skyldighet är deltagandet i striden mot naturen för sitt
och andra människors lif.» Striden mot naturen,
»kampen för tillvaron» — icke som en
naturnödvändighet intill religionen utan som den främsta religiösa
plikten, en af Gud gifven lag, ett gudomligt bud.
»Sörjen icke för edert lif, hvad I skolen äta och hvad
I skolen dricka, hvad I skolen kläda eder med. Sen
på fåglarna under himmeln! De så icke och skörda
icke heller, och eder himmelske Fader föder dem.»
Detta är den ena af de båda eviga gränserna — slutet
på kampen för tillvaron. »I ditt anletes svett skall du
äta ditt bröd, till dess du vänder åter till jorden, ty af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
