Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
Man behöfver alls icke vara en troende, man
behöfver inte ha öra för kultens mystiska, symboliska
musik, man behöfver endast hysa pietet för sin
barndoms, sitt folks, ja hela mänsklighetens dyrbaraste
minnen, dessa åldriga trappor upp till Gud, för att känna
att det ligger något upprörande i Tolstojs gyckel öfver
de kyrkliga sakramenten och ceremonierna. De bästa
sidorna i hans böcker, »Barndom och Gossårs»
beskrifning på moderns begrafning, fastan, bikten och
nattvardsgången, visa för öfrigt, till hvilken grad den
ortodoxa kyrkan varit moder också för honom. Om han
än numera tror, att hon är död, ger väl det honom
rätt att häda, att blotta sin moders döda kropp och
skymfa den? Detta är skamligt, det är upprörande
skamligt. Vi älska och vörda honom nog för att högt
kunna säga, att dessa sidor äro de skändligaste i den
ryska litteraturen.
Dessutom är sådant där också lönlöst, ty det är
för urmodigt. Skulle i våra dagar ens en ateistisk
gymnasist vilja ställa sig på en så uppenbart ovetenskaplig,
voltairiansk ståndpunkt som den Tolstoj intager, då han
förklarar alla religioners uppkomst vara grundad på
»groft bedrägeri», »simpla knep», »prästerligt
charlatanen»? Är det möjligt, att efter tübingskolans
framträdande ens de grönaste materialistynglingar kunna låta
imponera på sig af en kritik, som består i att använda
ordet »bada» i stället för döpa, »äta bröd och vin ur
en sked», »frukostera» i stället för att begå nattvarden
o. s. v.? Då Tolstoj (i »Bekännelser», »Guds Rike»,
»Den dogmatiska teologien» och de utomlands utgifna
delarna af »Uppståndelse») kallar ikonerna »vanskapliga
afgudabilder», eller då han frågar: »Hvad är det för
skillnad mellan vilden, som bestryker sin Gud med
grädde, och den ortodoxe, som äter upp sin Gud?»
(Den dogm., teol. sid. 317.) så erinrar detta å ena sidan
om herremännens förakt för »det simpla folkets» tro
under lifegenskapstiden, å andra sidan om de djuriskt
rasande sans-culotterna, som skändade de kristna
kyrkorna för att ådagalägga gudinnan Förnuftets triumf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
