Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
mande, ett genomskinligt medium för själen;
sakramenten äro naturliga mänskliga handlingar och
naturprodukter, öfvernaturligt fattade — d. v. s. fattade som
tecken, symboler, förenande båda världarna, bragta till
den högsta möjliga grad af sinnligt öfversinnlig, fysiskt
andlig genomskinlighet. Om mystiken är själen,
sakramenten kroppen, så är kulten denna kropps klädnad,
dess omhölje. Dräkten såsom det mest yttre blir fortast
gammal och nött, faller af eller utbytes mot en ny.
Men så länge religionens hjärta brinner varmt, är också
allt som omsluter det lefvande och verkligt, allt intill
minsta lilla detalj i kulten är symboliskt, genomskinligt;
på samma sätt förefaller hos en vacker och själfull
människa allt ända intill ett skenbart tillfälligt men i själfva
verket oundgängligt veck på dräkten vackert och
be-själadt. Det heligaste af allt är det kyskaste af allt, ty
kysk blygsamhet är känslan af kroppens helighet. Det
heligaste blottar men på samma gång döljer sin
nakenhet. Kulten är en kyskt genomskinlig slöja, som döljer
men låter ana det alltför fruktansvärdt heliga hos den
andliga kroppen — i religionens mysterier.
Maskinen har hvarken lefvande kropp eller
lefvande själ, den döljer inga hemligheter, i dess
stållemmar ligger allt på ytan, allt är klart, nyttigt, oblygt
och naket. Tolstojs maskinreligion har hvarken lefvande
själ eller lefvande, kyskt blygsam kropp, och därför
behöfver den inga omhöljen, ingen kult: den är helt naken,
okroppslig och själlös.
Hvarje religions kulthandlingar ha för miljoner och
åter miljoner, sekel efter sekel, varit trappsteg upp till
Gud. Låt vara att de gamla trappstegen ha störtat in,
multnat, öfvervuxits med mossa, så att jag inte längre
kan beträda dem; jag vördar dem ändå, jag väter dem
med mina tårar, jag kysser dem som de heligaste
minnen, som ett liflöst men för mig genom min kärlek
alltjämt lefvande stoft. Min mor har dött; men då jag
för sista gången kysser henne, är hennes döda kropp
för mig icke mindre utan kanske mera helig än den
lefvande varit,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
