- Project Runeberg -  Tolstoj och Dostojevski / II. Tolstojs och Dostojevskis religion /
219

[MARC] Author: Dmitrij Merezjkovskij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

245

bländande punkt, en blixt, som förenar hjärta och
inedvetande; det är liksom ett hjärtats och ett medvetandets
gemensamma under, det som de naivt troende kalla för
»nåden». Med Tolstoj har detta under aldrig skett.
Som kristen kommer han på sin höjd att evigt stå vid
kyrkans tröskel, evigt kommer han att därifrån höra:
träden in, I kallade.

Ja fruktan för mysteriet länder honom icke till
»hjärtats glädje» utan till en allt större och större
fruktan och slutligen till den yttersta, mållösa fasan, till
förbannelsen af lifvet och allt lefvande, till »den andra
döden» utan uppståndelse, till den förtviflans yttersta
undergifvenhet, som från kristlig synpunkt är gudlösare
än allt knot. — »Tagen er till vara för tungsinnet, barn»,
säger munken Sosima varnande. — »Mina vänner,
bed-jen Gud om glädje. Våren glada såsom barn, såsom
fåglarna under himlen.» Den andre munken, Makar
Ivanovitsch, ägde också »hjärtats glädje», säger
Dostojevski. »Han tyckte mycket om ordet glädje och
använde det ofta.» »Glädjens alltid», säger aposteln.
Jesus själf behöfde icke ens säga detta; det lät sig
förnimmas i hela hans väsen och skulle för öfrigt ej med
några ord ha kunnat uttryckas. Han var själf liksom
»hjärtats glädje» förkroppsligad, och alla omkring
honom voro glada, rusiga af glädje som brudsvennerna,
medan brudgummen är med dem — då brudgummen
går bort, skola de fasta, skola de sörja.

Och det har verkligen blifvit sorg inom
kristendomen; men glädjen är dock icke helt bortviken.

Det väsentligaste i Kristi lära, hos Kristus själf är
emellertid hvarken sorg eller glädje utan något högre,
något mera bevingadt, lätt, fritt, förenande — något som
besegrar all glädje och all sorg. »Sorgen liksom
blandar sig med glädjen, och leendet förvandlar sig till
suckan», säger Makar Ivanovitsch på dödsbädden. Och
hos munken Sosima »öfvergår den gamla sorgen
genom människolifvets stora mysterium småningom till
en stilla, blid glädje.» Denna »leende suckan», som
erinrar om det gryende ljuset den underbara morgon,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:19:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dsmdosto/2/0245.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free