Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
221
vårt lif... I Guds fåglar, I jublande fåglar!»... Detta
är den fries känsla och icke slafvens, Adams känsla, då
han återkommit till paradiset, Sonens, som tror på
Faderns godhet och kärlek. Världen är Guds lustgård —
alltså är den också min lustgård, ty jag är Faderns son
och allt hans är mitt. Herrens eller husbondens
lustgård är en främmande; men min Faders lustgård är
min egendom, ty vi älska hvarandra och äga allt
gemensamt. »Vi skola vandra in i lustgården och fröjdas
där och välsigna vårt lif» — betyder inte det: vi
skola njuta af lifvet i lustgården? Men för den »kristne»
Tolstoj är detta en uppenbart orimlig tanke, d. v. s.
själfva kärnan i Kristi lära — icke den forna, slafviska
utan den nya, fria kärleken till Gud, människornas
barnaskap hos Gud — är en uppenbar orimlighet.
»Där fanns ’hjärtats glädje’ och därför också helig
skönhet», säger Dostojevski om Makar Ivanovitsch.
Den heliga skönheten kommer af »hjärtats glädje».
Hos Tolstojs kristna finns ingen glädje och därför
heller ingen helig skönhet vare sig i lifvet eller —
ännu mycket mindre — i döden. Just i döden blottas
hela den dolda, hedniska oskönheten i deras lif. Det
ligger en nästan djurisk cynism i detta förhållande till
döden, som ger sig ut för att vara äktryskt, äkta
folkligt. »Inte behöfver han några stöflar! Han skall väl
inte begrafvas i nya stöflar heller. Det är sannerligen
på tiden, att det blir slut me’n — Gud förlåte synden!
En blir alldeles utsläpad. Och hela vrån tar han opp,
en har inget utrymme.» — »De ta mig i armarna och
benen och vräka ner mig i en grop, så att lukten inte
skall genera dem.» Hvilka förnedrande, för den
mänskliga värdigheten outhärdliga andliga och lekamliga
lägen: Ivan Iljitsch, som under ohyggliga skrik sjunker
ner i den trånga, svarta säcken; tataren, som »grymtar
som ett svin», då han opereras i ambulanstältet;
köpmannen Brechunov, som »hänger stel som fruset fläsk,
med skrefvande ben»; Anna Karenina, som blodig och
naken ligger oblygt utsträckt på ett bord i packhuset.
Och bredvid denna oskönhet eller rent af veder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
