Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
stygglighet, hvilken kysk blygsamhet i lidandet, hvilken
majestätisk skönhet i dödsögonblicket hos Dostojevskis
kristna! Alla Tolstojs hjältar, från Levin till Nechljudov,
känna hvad Amiel påstår sig ha känt under alla de
trettio år han förde dagbok — nämligen »att vi alla
äro dödsdömda och att vårt straff endast uppskjutes».
Som girigbukar räkna de om och om igen det
återstående lifvets år, månader, dagar, minuter och sekunder,
och för hvar sekund som går ökar deras motbjudande,
harhjärtade ångest, och de framhviska »underkastelsens
amen». — »Ja, hvarför begära år, månader!» utropar
den döende ynglingen i munken Sosimas berättelse,
»— hvarför begära dagar, när en enda dag är nog, för
att människan skall lära känna lyckan.» Enligt Kirilovs
och furst Mischkins försäkran äro till och med fem
sekunder nog. Men dessa fem sekunder, då den
högsta harmonien uppenbaras för människan och då hon
plötsligt i tiden förstår, att »tid icke skall vara mer»
— detta oändliga ögonblick, som är värdt hela lifvet
och naturligtvis alla de trettio åren af amielsk harångest
— dem ha hvarken Tolstojs hjältar eller han själf
någonsin upplefvat. Tolstojs själ har icke mottagit
elddopet (»Johannes döpte eder med vatten, men jag skall
döpa med eld»), och hur den än döper sig med
syndaångerns vatten, förblir den samma stora, kalla hedning
som den föddes.
Den döende furst Andrejs blick, denna ohyggliga
buddistiska blick, som ser på lifvet med ett sådant
högdraget förakt, som förbannar allt lefvande med en
sådan giftig afund: »ni lefver och tänker på det lefvande,
men jag... vi kunna inte förstå hvarandra» —hvilken
oändlig kontrast till den döende Sosimas blick! Nu,
just nu, genom döden går denne in i lifvet, känner,
att lefvande och döda »kunna förstå hvarandra»; i
döden älskar och välsignar han lifvet som ännu aldrig
förr. »Jag välsignar solens dagliga uppgång och
lof-prisar den som förr, men ännu mer älskar jag dess
nedgång, dess långa, sneda strålar och jämte dem de
ljufva, rörande minnena, de kära bilderna från ett långt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
