Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
sin uteslutande sinnliga kärlek till jorden annat än
genom att sluta ett nytt, af medvetandet helgadt religiöst
förbund med jorden, den Stora Modern. Men detta
är ju nästan detsamma som den ryska sibyllan i
Demonerna hviskar i örat på den svagsinta halta-Maria:
»Guds moder, hvad är hon, tror du? — Den stora modern,
människones hopp och lit. — Ja», säger hon, »Guds
moder är den stora moder jorden grå, och däri ligger en
stor fröjd för människan. Och all jordisk sorg, all jordisk
gråt är oss till fröjd; när du fuktar jorden med dina
tårar en half aln djupt, så börjar du genast fröjdas
öfver allting. Och ingen sorg skall vara, säger hon, så
lyder profetian. — Och det ordet satte sig fast i mig.
Sen dess har jag kysst jorden för hvar gång jag läst
mina böner.»
Detta nya bud af profetissan och Sosima å ena
sidan och Zarathustra-antikrist å den andra: »våren
jorden trogna», »kyssen jorden» uppfylles af Aljoscha.
Han gör hvad Dimitri längtar att göra men icke kan
— »sluter ett evigt förbund med moder jorden».
Natten efter Kana-synen, efter den mystiska kvällen,
då Sosima drack »det nya vinet, den nya, stora
glädjens vin», gick Aljoscha från klostercellen ut i
trädgården, och »som nermejad sjönk han till marken. —
Han visste icke hvarför han famnade den, han gjorde
sig icke reda för hvadan han fick ett så oemotståndligt
begär att kyssa den, kyssa hela jorden, men han kysste
den gråtande och snyftande, och han svor att älska den,
älska den i evigheters evighet. — Vät jorden med
glädjetårar och älska dessa tårar, ljöd det i hans själ.
Öfver hvad grät han? O han grät i sin hänförelse till
och med öfver desssa stjärnor, som strålade emot
honom ur djupet, och ’han blygdes ej öfver sin yrsel’.
Det var som om på en gång alla trådar från dessa
oräkneliga Guds världar hade samlat sig i hans själ,
och den skälfde vid kontakten med de andra världarna.
— Den jordiska stillheten liksom sammansmälte med
den him melska, det jordiska mysteriet tangerade
stjärnemysteriet. — Han kände tydligt, hur någonting fast och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
