Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
orubbligt som detta himlahvalf sänkte sig i hans själ
— och det för hela lifvet, för evigheters evighet. Han
hade sjunkit till marken som en svag yngling, och han
steg upp som en för alltid stark kämpe».
Beröringen med den stora moder jorden förlänade
honom ny kraft, och på munkens bud lämnar han det
ensliga klostret och går med denna kraft ut i världen,
vänder sig icke längre som förut, då han ännu var
svag, från jorden mot himlen utan också från himlen
mot jorden.
Detta är det djupaste, som uppenbarats om
kristendomen i den ryska och kanske äfven den universella
kulturen. Hittills hade det synts oss, att det att vara
kristen betyder att älska himlen, endast himlen, och
vända sig ifrån jorden, hata jorden. Men här framträder
kristendomen icke som hat mot jorden, förräderi mot
jorden utan som en ny, hittills okänd trohet mot jorden,
en ny kärlek till jorden, ett nytt famnande af jorden.
Det visar sig, att man icke endast kan älska jorden och
himlen på en gång utan att man enligt Kristi lära ej
kan älska dem annat än tillsammans, ej kan älska dem
hvar för sig. Så länge vi icke älska jorden och himlen
helt, till jordens och himlens yttersta gräns, synes det
oss liksom Tolstoj och Nietzsche, att den ena kärleken
upphäfver den andra. Man måste älska jorden helt,
till dess yttersta gräns, intill himlen, man måste älska
himlen helt, intill dess yttersta gräns, intill jorden, och
då skall man förstå, att detta icke är en tvefaldig
kärlek utan en kärlek, att himlen omsluter jorden som den
älskande den älskade (världens två hälfter, två kön) och
att jorden ger sig åt himlen, öppnar sin famn för den:
det jordiska mysteriet, som Dostojevski uttrycker sig,
tangerar stjärnmysteriet. Och i denna beröring, denna
förening består om icke den historiska kristendomens
så Kristi läras innersta väsen. Lifvets^träd_ icke blott
sträcker sina vårliga, klibbiga knoppar mot den
oskyldiga blå himlen; med sina rötter sänker det sig också
i moder jords mörka, evigt alstrande, evigt vällustiga
sköte. Så länge jorden icke är himmelsk, är den allt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
