Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
235
kristna eremiterna. Utan att ha skådat sin ära tömde
han sin skams kalk i botten med en oändlig stolthet,
lik deras oändliga ödmjukhet, om hvilka är sagdt:
»Saliga ären I, när de försmäda och förfölja eder för min
skull.»
Tolstoj predikade köttets dödande. Men om det
finnes en människa, som alltjämt älskar köttet med en
oskyldig, hedniskt helig, »logiken föregående» kärlek,
med hela sin lekamliga varelse — så är det naturligtvis
han. Nu, i ålderdomens kvällsskimmer, skulle han kunna
säga om hela sitt lif, hvad han med bibelns ord sade
om endast en del af det i Bekännelser: »Intet som
mina ögon begärde undanhöll jag dem, och ingen
glädje nekade jag mitt hjärta.» Nietzsche predikade de
köttsliga njutningarnas helighet; men hvem sökte dem
mindre, hvem späkte köttet genom strängare försakelser,
tyngre andliga bojor än han? Hvem har mera brutit
mot de nya bud, som Zarathustra-antikrist ville ge
människorna? Han lär, att man skall lefva så, som om
allt vore tillåtet, men i själfva verket tillät han sig
ingenting. Tolstoj lär, att allt är förbjudet, och ändå har
han tillåtit sig allt. Nietzsche skulle ha kunnat säga
om sig själf: »Jag smakade den onda frukten, och se
jag dör.» Tolstojs uppriktigaste bekännelse, som han
naturligtvis inte aflägger, skulle väl ljuda lik Ivan
Kara-masovs och Nechljudovs: »Jag vill också lefva! —
När jag väl har fått bägarn i min hand, vill jag
inte släppa den, förrän jag tömt den ... Många gånger
har jag frågat mig: finns det i världen en förtviflan,
som skulle kunna besegra min kanske vanvettiga och
skamliga lifstörst — och jag tror det inte.» Då
Nietzsche redan kände vansinnets annalkande och tänkte
tillbaka på sin via dolorosa, de omätliga kroppsliga och
själsliga lidanden, som fört honom till detta vansinnets
Golgata, kallade han sig med ett skärande leende för
den korsfäste Dionysos. Men i själfva verket var han
naturligtvis mera »korsfäst» än Dionysos. Nu då han
är död, kunna vi säga det: öfver den mannens lif
strålar en gloria af icke endast jordisk äreglans; han var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
