Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
vinträdet, och min Fader är vingårdsmannen. Hvilken
som törstar, han komme till mig och dricke.»
Men igenkände han honom verkligen icke? Eller
blott ville han icke igenkänna honom, bedrog han sig
själf och låtsades icke igenkänna honom? Var det icke
af skräck för denna yttersta insikt och bekännelse, för
att inte behöfva utbrista: Du har segrat, galilé! som
han valde vanvettet, dog i lifvet, förstummades för evigt?
Om han för öfrigt har dolt denna sin hemlighet för sig
själf, så har han ändå inte lyckats dölja den för oss:
redan nu ana vi, nästan veta vi, till hvilken Dionysos
Zarathustra var den »siste lärjungen», hvilken evig
upprepning, återkomst (V/iederkunft), hvilken andra
tillkommelse, som i honom ägde sin ofrivillige
förkunnare, sin stumme bebådare.
Nietzsche skulle kunna säga till Tolstoj och Tolstoj
skulle kunna säga till Nietzsche, hvad Aljoscha säger
till sin »antipodiske tvillingbroder», Ivan: »Det har
länge föresväfvat mig. Hälften af ditt verk är utfördt
och vunnet. Nu måste du sträfva efter din andra
hälft — då blir du frälsad.» Ingen kunde frälsa
Nietzsche från honom själf, från den fasansfulle
dubbelgångare, som uppenbarade sig för honom i vanvettsyrseln
— ingen utom fader Jeroschka med hans omedvetna
ormklokhet och dufvoenfald. Ingen kunde frälsa
Tolstoj från honom själf, från den kristna vampyren och
varulfven Akim, som suger blodet ur fader Jeroschka
— ingen utom Zarathustra med hans solskensstrålande,
apolliniska, alla spöken förjagande medvetenhet. Dessa
antipodiska, mystiskt reala tvillingbröder ha utan att
veta och vilja det evigt sträfvat mot hvarandra, sökt
hvarandra för att förenas som två klufna hälfter af ett
väsen — månne icke vårt eget innersta väsen, vår
tillkommande Ande, som redan sväfvar öfver oss och vill
förkroppsligas i oss? De till hvarandra trående
hälfterna ha icke mötts: både Tolstoj och Nietzsche ha
förgåtts. Ty för Kristus, för det sanna Ordet och
uppståndelsen är Tolstoj lika förlorad i sin odödlighet som
Nietzsche genom sin död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
