Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
att predika? »Vardandets fröjd, som i sig innesluter äfven
fröjden öfver tillintetgörelse^» Är inte detta, återigen
med andra, afsikligt förkristna ord, Sosimas: »Sorgen
blandar sig med glädjen, och leendet förvandlar sig
till suckan» — naturligtvis till den leende suck, som
stiger från den yngste, mest jordiske och mänskligt
lidande bland gudarna, Dionysos. »Och all jordisk
sorg, all jordisk gråt är oss till fröjd; när du fuktar
jorden med dina tårar en half aln djupt, så börjar
du genast fröjdas öfver allting. Så lyder profetian.»
Och vi minnas, af hvem den är uttalad: »Sannerligen
sannerligen säger jag eder: I skolen gråta och jämra
eder, men världen skall glädjas; I skolen varda
bedröfvade, men eder bedröfvelse skall vändas i glädje».
»Det är godt att vara i världen, käre vän», säger
Makar Ivanovitsch. »Allt är godt», säger också
munken Sosima. Allt är godt, därför att allt är
nödvändigt och i denna sin nödvändighet gudomligt fritt.
Såväl Makar Ivanovitsch som Sosima uppfyllde det
gåtfullaste af Zarathustras bud, de icke endast underkasta
sig utan de älska det oundkomliga. Kärleken till ödet,
amor fati — är inte detta ett med andra ord sagdt:
»Min fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk
ifrån mig. Dock icke såsom jag vill utan såsom du/»
Kärleken till ödet — är icke detta »det innersta
väsendet» hos hjälten i den sista och största af tragedier
— Sonens kärlek till Fadern?
Här står Friedrich Nietzsche Dostojevski lika nära
som fader Jeroschka Sosima.
Hur kunde Nietzsche själf undgå att förstå detta?
Hur kunde han undgå att känna den vällukt af drufva,
af Dionysos’ blod, som sprider sig från den mystiska
måltid, då blodet förvandlades till vin, »nytt vin, den
nya glädjens vin»? Hur kunde han, Dionysos’ siste
lärjunge, undgå att igenkänna sin Mästare under denna
ännu dunkla men redan ljusnande, nästan
genomskinliga, nästan fallna mask? Hur kunde han undgå att
igenkänna honom i den som sade: »Jag är det sanna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
