Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
men redan existerande jag var »förnuftigare», mera
medveten. Under de ändlösa tio sekunder efter örfilen, då
han bemästrar sig själf och ser på Schatov, är hans
bleka ansikte verkligt skönt och till viss grad
»gudalikt» som en hjältes. Den som så behärskar sig själf
kan, om han vill, också bli herre öfver andra. I en
dylik själfbehärskning ligger något i sanning
konungsligt, ett tecken till en makt, som ej af människor kan
förlänas. I dessa fruktansvärda tio sekunder
koncentrerade han en mångårig själfspäkning, novisens långa
pröfvotid, genomlefde den från början till slut och
utgick som segrare. En annan fråga är, hvartill han
behöfde denna seger; men i hvilket fall som helst är det
en verklig sådan. Äfven en dylik asketism är
naturligtvis ännu inte religion; men den är dock den
oundgängliga vägen till religion, och vi öfvertygas af detta
prof, att Stavrogin, om han blott förmått finna sin Gud,
skulle ha blifvit ett stort helgon, vida större och
fullkomligare i sin helighet än furst Mischkin. Den
demoniska kraft i den ryska anden, som har skänkt världen
Peter men af honom icke uttömdes, röjer sig hos
Stavrogin.
Just så förstod också Schatov saken. Mera
troende och ödmjuk än någonsin återvänder han till sin
mästare. »Förstår ni, att ni bör förlåta mig detta slag
i ansiktet redan därför, att jag gaf er tillfälle att lära
känna er omätliga styrka? Ni är den enda människa,
som skulle kunna...» Schatov talar ej ut, förstummad
af Stavrogins kalla, föraktfulla småleende, men han ville
säga: som skulle kunna rädda Ryssland från de
revolutionära demonerna, från den antikristna, västeuropeiska
kulturens konsekvenser. — »Ni, ni ensam skulle kunna
höja detta standar», slutar han sin förälskade och på
samma gång harmfulla bekännelse. —• »Liksom om
jag inte såg på ert ansikte, att någon ny, ödesdiger
tanke kämpar sig fram inom er! Stavrogin, hvarför är
jag dömd att i evigheters evighet tro på er? Liksom
om jag skulle kunna tala så med en annan? Liksom
om jag inte kommer att kyssa era fotspår, då ni nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
