Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
267
ning att jämföra Stavrogin med Lermontov. »Hans
ilska», säger han, »representerade naturligtvis ett
framsteg i förhållande till Lermontovs. Hos Nikolaj
Vsie-volodovitsch var ilskan ännu större; men den var kall,
lugn och om jag så får uttrycka mig förnuftig
(kursi-veradt af Dostojevski), alltså den mest motbjudande och
fruktansvärda som kan tänkas».
Det existerar naturligtvis ett djupt ehuru ännu icke
utredt samband mellan sådana upproriska och isolerade
individualister som Stavrogin, Raskolnikov, Dolgoruki,
till och med hjälten i »Anteckningar från
källarvåningen» å ena sidan och den lermontovska, byronistiska
»roffågelstypen» å den andra. Hvad beträffar den
senare — alla dessa gamla romantiska
personlighetshjältar, Petschorin, Herman, Korsaren, Childe-Harold —
så fanns det verkligen hos dem liksom hos deras
gemensamma stamfäder, Napoleon och Rousseau, en stor
portion svaghet, som ej undgått Dostojevski.
Allesammans ledo de och gingo icke sällan också under af de
små styng deras egenkärlek utsattes för, ibland
tragikomiskt som Lermontov, dödad i en duell för ett lappri.
Hos dem allesammans fanns det ännu alltför mycket
ungdomligt, ibland rent af barnsligt »oförnuft», som
hindrade deras krafter att växa ut till sitt fulla, manliga
mått — och dessa krafter bestodo i själfva verket långt
ifrån uteslutande i hvad Dostojevski kallar deras »ilska».
Och för öfrigt, hvad är själfva denna ilska, om icke
den förvridna, omvända formen af en till ytterlighet
förbittrad och förtviflad själfkärlek, återigen densamma
prometevska, titaniska personlighetsprincipen, d. v. s.
något som ännu ej är helgadt, religiöst men under
vissa betingelser kan bli både heligt och religiöst; —
jag behöfver blott erinra om det yttrande af Napoleon,
som jag ej för intet redan så ofta citerat: »Jag
skapade en religion».
Lika litet som Napoleon själf skapade Stavrogin en
religion; men han var den dock närmare än
Lermontov och Byron, just därför att hans »ilska», hans
kärlek till sig själf, till sitt mystiska, ännu icke fatttade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
