Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
277
medelklass utan af det högsta slaget; här är han
verkligen helt aristokrat — helt förnäm och på samma gång
folklig. Icke för intet ser den svagsinta halta-Maria i
honom en äkta furste, stolt som en gud, en strålande
örn, Ivan tsarevitsch. Men saken är den, att hur starkt
utveckladt Stavrogins medvetande än må vara, är det
dock icke obegränsadt, inte i nivå med det omedvetna
och elementära hos honom; det har icke nått den högsta
höjden, är endast medelhögt och följaktligen något
»medelklassigt». Han är aristokrat också i sitt
medvetande; men här är han ej helt aristokrat — ej helt
vare sig folklig eller förnäm; här är han alltjämt
halfherre — halft furste och halft krämare, halft örn och
halft uggla, Ivan tsarevitsch och Grischka Otrepjev,
själfhärskare och usurpator på en och samma gång.
»— Ack var litet dummare, Stavrogin», råder
honom Peter Verchovenski och tillfogar mångtydigt: »—
Vet ni hvad, ni är alls inte så klok, att man kan önska
er klokhet.»
Var litet dummare — detta betyder: var mer
barnsligt enfaldig, mindre klok, mera vis. Stavrogin besitter
en utomordentlig, fastän »mänsklig, alltför mänsklig»
intelligens, men han har icke ormens vishet, som ensam
kan förena sig med dufvoenfalden. Hvad är vishet?
Det är intelligens, medvetande, som nått sitt yttersta,
sina omedvetna gränser. Till dessa gränser når aldrig
Stavrogins intelligens. Han är alltför intelligent för det
lägre slag af handling, som Verchovenski föreslår
honom; men han är icke nog intelligent — ty hans
intelligens når inte visdom — för sin egen högre
handling, för den »stora börda» han vill pålägga sig.
»— Jag trodde, att ni själf söker bördan», säger
Kirilov till honom.
»— Hvarför vänta alla af mig hvad de inte vänta
af andra? Hvarför skall jag bära hvad ingen kan bära,
frivilligt taga på mig en börda, som ingen står ut med»,
utbrister Stavrogin i stolt harm, men icke med den
högsta, ödmjuka stoltheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
