Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
279
riktig, men icke helt. Detta är hans hemliga
tankegång: min kraft är omätlig, och om det funnes något
i världen, som vore värdt att åtrå, så skulle jag åtrå
det omätligt; men eftersom mina önskningar äro lama
och kraftlösa, så finns det följaktligen ingenting i
världen, som är värdt omätlig åtrå. Han tycks anklaga
sig, men i själfva verket rättfärdigar han sig. Detta
rättfärdigande är dock falskt; sanningen ligger i den
omvända tankegången: han menar att det ej finns
någonting i världen, som är värdt omätlig åtrå just
därför att själfva denna åtrå eller rättare medvetandet om
hvad han åtrår, hvad han söker, är för svagt och lamt.
Han går under, icke därför att han söker något falskt
och icke därför att hvad han söker inte står att finna,
utan endast därför att han själf »inte vet hvad han
söken.
»Ack ni irrar inte utefter randen utan störtar er
djärft på hufvudet», säger Schatov till honom. Äfven
detta är endast delvis sant. I sitt omedvetna sökande
efter den yttersta föreningen störtar sig verkligen
Stav-rogin ibland på hufvudet. Men i sitt religiösa
medvetande just »irrar han» tvehågsen utefter randen. Ifall han
störtade sig på hufvudet, skulle han bli frälst, skulle
känna, att han ägde vingar — och flyga öfver afgrunden.
»Ingenting i världen tar slut», säger Stavrogin
själf. Detta är hans största misstag och det han går
under på. Inte i världen utan endast hos honom,
återigen i hans medvetande, tar verkligen ingenting slut.
Alltings ände i det mänskliga medvetandet är Qud;
men Stavrogins medvetande, till sitt väsen af
»mellan-sort», vill icke sin ände, vill icke Gud.
»— För att göra harstekssås måste man ha en
hare; för att man skall kunna tro på Gud, måste Gud
finnas». Också här är tankegången snedvriden och
oärlig. Han inbillar sig, att han inte kan tro, därför
att Gud icke finns; i själfva verket är det tvärtom: Gud
finns inte för honom, därför att han inte vill tro eller
erkänna sin tro.
»— Då Stavrogin», säger Kirilov på sitt otymp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
