Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280
liga men kraftiga och sanna språk, »— då Stavrogin
tror, att han inte tror, så tror han, och då han inte
tror, så tror han inte, att han inte ror». Med andra
ord, han för inte vare sin tro eller sin otro till
slutpunkten.
Han går under, inte därför att han tror på den
onda och goda principens, Guds och djäfvulens
jämbördighet, utan därför att han inte tror eller inte tror
tillräckligt på vare sig Gud eller djäfvulen. Han går
under icke af den yttersta, stora splittringen utan af den
lilla, halfva föreningen, hvars namn är lumpenhet och
svaghet. Hans misstag ligger icke i att han gick två
vägar till en och samma sanning; hans misstag ligger
endast däri, att han ej gick någondera vägen till slut. Om
han gjort det, skulle han ha sett, att de båda vägarna till
sist mötas, att gudamänniskan och människoguden är ett
och detsamma.
Hans undergång vållades icke af den, som syntes
honom vara den store demonen, evigt motsatt och
jämlik Gud, utan af en tredje, motsatt men icke jämlik
båda — af den, som syntes honom vara »en liten otäck
skrofulos satunge af den misslyckade sorten», men som
i själfva verket är den farligaste, segaste och mest
okufliga af alla djäflar, svaghetens, lumpenhetens djäfvul, allt
det half danas — det icke förenades utan hopblandades
djäfvul. Stavrogin igenkände honom icke, förstod icke,
att detta var den trots sin skenbara intighet störste, den
verklige demonen, den sanne antikrist; han igenkände
honom aldrig, upptäckte honom aldrig inom sig, och
därför lyckades han heller ej öfvervinna honom. Och
just denna »otäcka satunge» var i Stavrogins själ den
osynliga och ogenomträngliga skiljeväggen mellan de två
polära krafterna, mellan gudamänniskan och
människoguden — var det »mellanting», som hindrade den
förenande gnistan att springa fram, »den öfverväldigande
synen» att uppenbara sig.
»Den storsinnade Kirilov uthärdade ej idén utan
sköt sig», slutar Stavrogin sin skriftliga bikt, »men han
var storsinnad, därför att han ej hade sitt fulla förstånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
