Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
289
lian i sin feberdröm hugger den gamla i hjässan med
sin yxa, skrattar hon vid hans hugg, »skakar af ett
tyst, ljudlöst skratt». Och spökskaran, som ser på,
skrattar också.
»— Vet ni hvad», säger Stavrogin i ett af de mest
ödesdigra ögonblicken af sitt lif, då han för första
gången inser, att han är förlorad, »— jag känner en
oemotståndlig lust att skratta, bara skratta oafbrutet, länge,
mycket. Jag är liksom laddad med skratt.»
Med detta skratt rifver han liksom afsiktligt upp
sitt dödliga sår; detta skratt stegrar, liksom salt på den
törstandes tunga, den »osläckliga törsten efter
kontraster», som ironiens demon lofvar att stilla men aldrig
stillar.
Hvad är detta skratt? Hvarifrån kommer det?
För att fortsätta vår hvardagliga, men jag tror
riktiga liknelse kan man säga, att den förnimmelse, som
väcks af detta skratt, liknar hvad den människa erfar,
som kommit vid två elektriska poler och genomilas af
strömmen. — »Jag är som laddad med skratt», säger
Stavrogin. Ja — just laddad! Och denna urladdning
af två till det yttersta spända polära krafter sker ej
medelst ett åskslag, en fasans blixt, utan endast medelst
ett regn af sprakande gnistor, ett olidligt kittlande skratt
Den förenande blixten kan ej springa fram emellan de
sammantvinnade trådarnas spetsar, ty dessa spetsar skiljas
af något osynligt och ogenomträngligt, neutraliserande
— den onde anden, som rå deröfver alla »mellanting»,
allt hopblandadt och löjligt — ironiens demon.
Detta är också företrädesvis vår nutida och
framtida, västeuropeiska och ryska, universella demon —
fadern till vår lögn, vår halfdanhet, vår
borgerlighet, vår rationalistiska, liberal-konservativa, smerdjakovska,
tolstojska och nietzscheanska lumpenhet — »en liten
otäck, skrofulos satunge af den misslyckade sorten» —
och på samma gång den starkaste, den störste af
demoner, som växer med hvar dag och uppfyller världen
men ändå ses af ingen, igenkänns af ingen. Var icke
den förste universelle ryssen besatt af denna ironiens
Tolstoj och Dostojevski. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
