Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
enligt Dostojevskij egen uppfattning bildar en sådan
kontrast till Versilovs och Stavrogins personligheter. — »Ni
är en god men löjlig människa», säger en mycket sund
och förståndig kvinna till honom. Och den förälskade
Aglaja utbrister en gång med oändligt förakt: »Hvad
ni är ömklig! — Hvarför har ni brutit sönder allt
inom er, hvarför finns det ingen stolthet hos er?»
Han är för öfrigt också själf medveten om denna sin
»löjlighet», som är en fara för honom, därför att den
demoniskt behärskar honom. »Jag är alltid rädd att
genom mitt löjliga uppträdande kompromettera tanken
och det väsentliga i idén. — Det finns sådana idéer, det
finns höga idéer, som jag aldrig bör tala om, därför
att jag ovillkorligen narrar alla att skratta. — Jag
saknar ’gesten’. Jag använder alltid orätt gest, och det
framkallar skratt och skadar idén. Jag har ingen känsla
för proportioner, men det är det förnämsta, det allra
förnämsta». Han saknar känsla för proportioner,
därför att han saknar den högsta harmonien.
Hos Idioten härflyter inte denna »löjlighet» ur det
klufna medvetandet (fastän också han har dubbeltankar)
som hos Versilov och Stavrogin utan tvärtom ur den
omedvetna tveklyfningen. Hos honom liksom för öfrigt
alltid och öfverallt kommer det löjliga af det
hopblandade — här af köttet, som ej är förenadt med anden,
af den gamla sjukan blandad med den nya hälsan.
»Jag vet», säger han själf, »att efter tjugo års sjukdom
måste det finnas kvar något som gör, att folk inte kan
annat än skratta åt mig.» Och just i de ögonblick,
då Idioten som mest liknar en profet, då han tyckes
färdig att slutgiltigt uttrycka det väsentliga i sin idé
och hans ansikte strålar som förklaradt — just då
förvrides det plötsligt af kramp, hans tal blir
meningslöst, gesten »orätt», och det nalkande anfallet gör det
heliga hädiskt, det fruktansvärda löjligt — ju löjligare
dess fruktansvärdare — tills slutligen den »döfve och
stumme anden» kastar den olycklige till marken.
Äfven i Raskolnikovs tragedi — hos den förste af
Dostojevskis dualister finns detta demoniskt löjliga. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
