Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
291
skönja eller åtminstone börja skönja det. I Ynglingens
slutscen, något af det djupaste Dostojevski skrifvit,
tycks just Versilov först af alla se denne vår djäfvul
rätt i ansiktet.
Händelsen tilldrar sig omedelbart efter Makar
Iva-novitsch’ begrafning. Före sin död hade denne
testamenterat till Versilov sin enda dyrbarhet — en
gammal undergörande ikon framställande »två helgon» —
hvilka säger inte Dostojevski, men hela tilldragelsen
skulle få en särskildt djup symbolisk betydelse, om vi
antoge, att det var den gamla ortodoxa helgonbild, som
kallas Faderskapet — Guds Son i Gud Faders sköte.
Återkommen från begrafningen väntar hela
familjen på husfadern, Versilov, kring bordet i
samlingsrummet. Samma dag har denne blifvit slutligt öfvertygad,
att den kvinna han älskar icke besvarar hans kärlek,
skrattar åt hans lidelse, hans »spindel-lusta». Hans
själstillstånd gränsar till sinnesförvirring; men som
alltid behärskar han sig, och då han träder in i rummet,
förefaller han nästan lugn, ja glädtig; det enda är att
hans tal är osammanhängande. Tydligen skulle han
liksom Stavrogin vilja »skratta länge, mycket, oafbrutet
— han är liksom laddad med skratt». Helgonbilden,
som Sonja, Makar Ivanovitsch’ änka och Ynglingens
mor, nu skall öfverlämna till Versilov (han vet det, och
det är delvis därför han kommit), ligger på bordet.
»Han tog ikonen, höll upp den mot ljuset och
betraktade den stadigt, men efter ett par sekunder lade
han åter ned den på bordet framför sig. — Jag greps
af häftig ångest. Mammas förskräckelse förbyttes i
undran och medlidande.
»— Jag ville bara titta in på ett ögonblick och
säga Sonja något tröstande — jag letar efter något,
mitt hjärta är fullt af ord, fast jag inte kan uttala dem;
men jag medger att det är alltigenom sådana
besynnerliga ord. Vet ni hvad, det är som om jag klöfs
jämnt i tu, — och han såg på oss med en hemskt
allvarsam uppsyn och en min af den mest oförställda
uppriktighet — Ja jag klyfs andligen itu, och det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
