Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
jag ohyggligt rädd för. Det är som om ens
dubbelgångare stode bredvid en. Själf är man klok och
förnuftig, men den där bredvid en vill nödvändigt göra
nå’n galenskap eller något lustigt streck; och så med
ens märker man, att det är man själf, som vill begå
det där lustiga strecket, Gud vet hvarför — det vill
säga, man liksom vill det mot sin vilja, man vill det
spjärnande emot af alla krafter. Ser du, Sonja, nu tog
jag helgonbilden igen (han tog den och vände den
mellan fingrarna), och vet du hvad, nu känner jag en
förfärlig lust att just i den här sekunden slänga den
mot kakelugnen, mot det där hörnet. Jag är viss
om att den klyfs i jämnt två hälfter — hvarken mer
eller mindre.
Det märkvärdigaste var, att han yttrade detta utan
något slags affektation eller ens hetta; han talade
alldeles lugnt och naturligt, men dess ohyggligare var
intrycket. Och han föreföll verkligen att vara
förfärligt rädd för något; jag märkte plötsligt, att hans
händer lätt darrade.
— Andrej Petrovitsch! ropade mamma och slog
ihop händerna.
— Låt bilden vara, Andrej Petrovitsch, låt den
vara, lägg ner den! skrek Tatjana Pavlovna (en
aflägsen släkting och vän i huset), i det hon sprang upp.
— Kläd af dig och gå till sängs! Arkadi (Dolgoruki),
spring efter doktorn!»
Versilov lugnar dem alla med några förståndiga
ord och fortsätter vänligt:
»— Tro mig, Sonja, jag kom till dig nu som till
en ängel och alls inte som till en fiende. Hur skulle
du kunna vara min fiende? Och tro inte, att jag kom
för att slå sönder den där helgonbilden — för, vet du
hvad, Sonja, jag vill ändå slå sönder den...
Då Tatjana Pavlovna nyss förut skrikit till: Låt
bilden vara! — hade hon ryckt till sig ikonen och
höll den nu i handen. Just som han uttalade sista
ordet, rusade Versilov upp, ryckte blixtsnabbt bilden
ur Tatjanas hand, och med en ursinnig gest och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
