Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338
Det djupaste sambandet mellan Nietzsche och
Dostojevski röjer sig hos Kirilov, som liksom föregriper
Nietz-sches religiösa grundtanke om öfvermänniskan. Det
röjer sig också, hurusom häfdandet af öfvermänniskan,
människoguden är förbundet med förnekelsen af
gudamänniskan just genom förnekelsen af detta för hela
kristendomen oundgängliga under: köttets uppståndelse,
genom en förnekelse, som enligt Julianus Affällingens
hädiska uttryck gör Kristus endast till en »död jude».
»— Hör på», säger Kirilov i profetisk extas
strax före sitt själfmord till sin »djäfvul», Peter
Vercho-venslci. »— Hör på: här är en stor idé. Det var en
dag på jorden, och midt på jorden stodo tre kors. En
på korset trodde så fast, att han sade till den andre:
du skall vara med mig i paradiset. Dagen slöt, bägge
dogo, gingo bort och funno hvarken paradis eller
uppståndelse. Det sagda bekräftades inte. Hör på: den
där mannen var den högste på hela jorden, han gaf
den något att lefva för. Hela planeten med allt hvad
på den finns är utan den där mannen — rena
vanvettet. En sådan som han har inte funnits vare sig
förut eller efteråt — han är ensam intill det underbara.
Och däri ligger undret, att någon sådan aldrig har
funnits och aldrig kommer att finnas. Men om så är, om
naturlagarna inte skonade ens denne, inte skonade ens
sitt under utan tvungo också honom att lefva i lögn
och dö för] en lögn, då är följaktligen hela planeten
en lögn och^hvilar på lögn och dumt gäckeri.
Följaktligen äro planetens själfva lagar lögn — lögn och
en djäfvulsfars. Hvarför skall man lefva — svara, om
du är en människa!»
Tanken att hos Kristus det mänskliga väsendet var
lika verkligt som det gudomliga, att han led och dog
som alla andra människor, helt underkastad den
mänskliga naturens lagar — denna kristendomens djupaste
tanke förblef under loppet af femton sekel, ända intill
renässansen, knappast mer än ett tomt ord; den var
visserligen allmänt erkänd, men den fördjupades ej, den
genomleds ej. Tack vare de nya barbariska folkslagens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
