Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340
gudomlig mekanik; — här är tron på undret en tro
på det meningslösa (»absurdes Problem» enligt
Nietz-sches uttryck), på att två gånger två stundom kan vara
fem; krafvet på under är ett hädiskt uppror mot
»förste motorns», världsmaskinens rättvisa. Men i
människans hjärta är icke allt mekanik; det lider, det
förblöder af smärta, känner naturlagarnas nödvändiga
rättvisa som ett bitande stål. Man förstår alltför väl de
på en gång titaniska och om skröplighet vittnande
fårorna i den gamle Leonardos drag, man förstår alltför
väl bekännelsen af Newton, som fruktade att förlora
förståndet: »jag har mist min forna begreppsreda».
Först nu, efter Newtons Priiicipia mathematica med deras
ovederlägglighet (hypotheses non fingo), efter upptäckten
af tyngdkraftens universella lag, inser man den fulla,
förfärande betydelsen i denna frestelse af djäfvulen: Är
du Guds Son, så kasta dig ned härifrån, och änglarna
skola bära dig på sina händer, och du skall icke stöta
din fot emot någon sten. I evangeliet är det sagdt:
»Och sedan djäfvulen slutat all frestelse, vek han ifrån
honom till en tid». (Lukas 4, 13.) — Till en tid? När
kom djäfvulen åter till honom? Månne inte vid
»nionde timmen», då det »vardt mörker öfver hela landet
och Jesus ropade med hög röst: Eli, Eli, lama
sabak-tani? det är: Min Gud, min Gud, hvarför har du öfvergifvit
mig?» Om han icke uppstod, äro dessa hans sista ord,
med hvilka allt ändar; om han icke uppstod, är detta ett
sista skri af förtviflan och fasa: han kastade sig utföre, och
han fick ej bärande vingar utan föll »enligt tyngdlagen»
och »krossades mot denna samma jord, som han
kommit för att frälsa». »Naturlagarna skonade inte ens
denne, inte ens sitt under skonade de»; som kuggarna
i en själlös maskin grepo de tag om honom, slukade
och förintade honom. »Det sagda bekräftades inte.
Han gick bort och fann inte uppståndelse.»^ Och på
jorden, mot hvilken han krossades, finns endast den
döda kroppen kvar, endast liket med ohyggliga, svullna
och blodiga blåmärken, med vidöppna, glasartade ögon.
Och med alldeles samma känsla som hans lärjungar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
