Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
brottsligt, icke endast konstnärligt utan också moraliskt
brottsligt. Det är ett slags vivisektion, en anatomisk
sönderdelning af en lefvande själ. Blickande ner i
detta gapande sår, människosjälens blodiga inre, följa
vi med vedervilja och fascinerad skräck dess sista
skälf-n ingår.
Någon liknande skildring finns inte i
världslitteraturen. Den som en gång har läst detta, han skall
aldrig glömma alla dessa outhärdligt fasansfulla detaljer:
hur Verchovenski länge väntar, lyssnande till tystnaden
i det angränsande rummet, dit Kirilov gått in med sin
revolver, hur han slutligen ej härdar ut längre utan
går bort till dörren och öppnar den och hur något
ger till ett vrål och flyger emot honom. Han slår igen
dörren med all sin kraft och trycker sig emot den, men
allt har blifvit tyst igen — åter dödsstillhet. Det faller
honom in att Kirilov vill döda honom och inte sig
själf; åter ändlös väntan. Och åter härdar Verchovenski
inte ut längre, han tar mod till sig och går med lyft
revolver in i rummet. Först ser han ingen, men sedan
varseblir han Kirilov, som i vrån mellan väggen och
ett skåp »står i en besynnerligt hemsk ställning,
orörlig och kapprak, med armarna sträckta uppåt, hufvudet
högt lyftadt och nacken pressad mot väggen, innerst i
vrån, som om han velat gömma sig, göra sig osynlig.
Verchovenski greps af plötsligt raseri. Han tog ett
språng, röt till, och stampande med fötterna rusade han
ursinnig mot det ohyggliga stället. Men då han kom
närmare, stannade han åter som fastnaglad, gripen
af än större fasa. Hvad som främst väckte hans
förskräckelse var, att gestalten trots hans skrik och hans
ursinniga språng icke rörde så mycket som en lem — den
stod som förstenad eller som en vaxfigur. Ansiktets
blekhet var onaturlig, de svarta ögonen voro orörligt
riktade mot en punkt i rymden. Peter Stepanovitsch förde
ljuset uppifrån och ned. och så åter upp, belysande
och skärskådande gestalten. Plötsligt märkte han, att
Kirilov, fastän han stirrade rätt framför sig, dock
sneglade på honom och kanske också iakttog honom. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
