Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
371
fick lust att föra ljuset rätt på ’den lymmelns’ ansikte,
bränna honom och se hvad han då gjorde. I
detsamma tyckte han, att det ryckte i Kirilovs haka och
att dennes läppar drogo sig till ett hånlöje — alldeles
som om han anat hans tanke. Han skälfde till, och
utom sig grep han honom i axeln. Sedan inträffade
något vidunderligt. Knappt hade han kommit vid
Kirilov, förrän denne blixtsnabbt böjde på sig och med
hufvudet slog ljuset ur hans hand; ljusstaken rullade
klingande utefter golfvet, och ljuset slocknade. I samma
ögonblick kände han en förfärlig smärta i vänstra
handens lillfinger. Han skrek till, och sedermera mindes
han endast, att han utom sig tre gånger med all sin
kraft slagit revolvern i hufvudet på Kirilov, som bitit
sig fast vid hans finger. Slutligen lyckades han befria
fingret och störtade hals öfver hufvud ut ur huset,
letande sig fram i mörkret. Efter honom hördes ett
ohyggligt skrik:
— Strax, strax, strax, strax!»
Det där som röt till och flög emot Peter
Verchovenski och sedan bet honom i fingret var
naturligtvis icke något gudomligt eller ens mänskligt utan
något djuriskt. Öfvermänniskan, människoguden
förvandlade sig till människodjuret, den fruktansvärde titanen
Zarathustra-antikrist till en ömklig dåre, f. d. filologen
Friedrich Nietzsche, inspärrad i en asyl för sinnessjuka.
Och vi känna, att så måste det gå, kunde icke gå
annorlunda, att detta är icke blott logiskt utan mystiskt
oundvikligt, rätt.
»— Jag är förskräckligt olycklig, för jag är
förskräckligt rädd», bekänner Kirilov. Ja detta är det
största lidande, den största skräck människosjälen kan
erfara — erfara och icke utstå. »Om Gud inte finns,
är jag Gud». Vi känna, att mellan dessa två tankar
måste förståndet sönderbrista, att om vi göra dem till
våra, måste vårt eget förnuft liksom Kirilovs och
Nietzsches krossas som ett sädeskorn mellan två
kvarnstenar. Genom detta medvetandets yttersta kval, dess
yttersta fasa voro Kirilov och Nietzsche Kristus så nära,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
