Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374
djupare nedåt, från Raskolnikov genom Stavrogin,
Versilov och Ivan Karamasov till Kirilov, och här slutligen, i
det kirilovska och nietzscheanska »Jag är Gud» ha vi
nått afgrundens botten, själfva centrum i de »fördömda
kretsarna».
Dostojevski gick icke längre: om han ock
öfvervann dualismen inom Kirilov, var det icke genom sitt
religiösa medvetande utan endast i konstnärlig vision.
Men innan vi tala om den yttersta föreningen hos
Dostojevski, om den öfverväldigande syn, som förestod
honom och för honom ändade allt, måste vi först
genomvandra samma eller åtminstone en angränsande väg i
samma riktning. Vi måste med Tolstoj nedstiga i
samma afgrund som vi med Dostojevski beträdt, fast
trappstegen här utgöras af en annan tveklyfning — icke
andens utan köttets. Då vi också hos Tolstoj
(naturligtvis icke den medvetne — munken Akim, utan den
o-medvetne — fader Jeroschka) blicka ner i
tveklyfning-ens innersta djup, skola vi varseblifva, att äfven han
kommit till samma yttersta förening som Dostojevski;
vi skola varseblifva, att hos dem båda, hos Tolstoj som
hos Dostojevski, två olika trådar på samma sätt »tvinnats
samman» och att hos dem båda
... spetsarna i möte.
vårt »ja» och »nej» förent,
skall föda ur sitt sköte
ett ljus, som strålar rent.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
