Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
389
hemska och glada skådespelet, Dionysos’ vällustiga och
blodiga lek.
Kitty blir på balen öfvertygad om att hennes
tillbedjare Vronski bedrager henne, emedan han älskar Anna.
»Någon öfvernaturlig makt drog Kittys ögon till Annas
ansikte. Hon var förtjusande, men det var något
skrämmande och grymt i hennes fägring. — Kitty såg
förskräckt på henne, i det hon steg fram. Anna knep
ihop ögonen, såg på henne och räckte henne
småleende handen. Men då hon märkte, att Kittys ansikte
endast med ett uttryck af förtviflan och förvåning
besvarade hennes leende, vände hon sig ifrån henne och
började gladt samtala med en annan dam».
»Ja det är något främmande, demoniskt och
tjusande hos henne», sade Kitty till sig själf.
Efter »fallet» är Anna en gång på väg hem och
bereder sig att möta mannen; hon går med sänkt
hufvud. »Hennes ansikte strålade, men det var ej ett
gladt sken — det påminde om det hemska skenet från
en eldsvåda i nattens mörker».
Kärlekens grymma, förstörande kraft vänder sig
icke endast mot andra människor utan mot de älskande
själfva. Förstörelsen leder till själfförstörelse. Då Vronski
smekte Anna, »kände han hvad mördaren måste känna,
då han ser på den kropp han beröfvat lifvet I vild
förbittring, liksom i passion kastar sig mördaren öfver
denna kropp och släpar bort den och styckar sönder
den; på samma sätt betäckte han hennes ansikte och
skuldror med kyssar».
Sedermera får han se denna samma kropp — död,
nedblodad, oblygt utsträckt på bordet i packhuset: det
som tog sin början i kärleken fullbordas i döden.
»Jag skall förinta er!» säger Versilov till Katerina
Nikolajevna. »En dylik våldsam, vild kärlek», förklarar
Dostojevski, »verkar som en paroxysm, en sjukdom,
och knappt har den tillfredsställts, förrän täckelset
faller och den motsatta känslan framträder — afsky
och hat, begär att tillintetgöra, krossa». I ett anfall
just af sådan lidelse mördar Rogosjin Nastasia Filipovna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
