Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388
Posdnischev säger, att musikens verkan ej är
upplyftande, stärkande utan retande. Rättare hade väl
varit att säga rusande. Musikens liksom passionens
verkan är hvarken moralisk eller omoralisk, hvarken god
eller ond — den står utom ondt och godt, utom alla
moraliska lagar; den lyder icke under lagarna, utan
lagarna lyda under den. Musiken gör ej människan
ond eller god, den gör henne till en annan, förvandlar
hennes natur: »ja så är det; inte alls som jag förut
tänkt och lefvat, utan så är det.» Människan »blir
utom sig», berusas. Och denna berusning för med sig
en uråldrig och ny, evig, nykter visdom, ett nytt
vetande om »några nya möjligheter». Under det
vanliga, begränsade, mänskliga verkliga jaget liksom
inskjuter musiken ett annat främmande, gränslöst, icke
mänskligt, icke verkligt men kanske förgånget och
tillkommande, evigt, sant. Detta är det djupaste rus, som
för människan är tillgängligt; musikens verkan är
rusande eller som en hellen skulle säga orgiastisk,
dionysisk. Bacchus är egentligen icke själfva musikens
gud utan dettas, som ligger bakom musiken, det
nattliga, vilda, vällustiga, som föder de mest kyska
olympiska danserna, den soligaste apollinska musiken. Och
världen — Pan med alla sina element, solar och
stjärnor — dansar i en evig hvirfvel, ryckt med af denna
backiska dans, denna rusande musik.
Det sinnligas, musikaliskas eller riktigare musikiskas
(den ryske hellenen Tjutschevs ord) element, sjunket
till ro inom sig själf, förefaller människorna oskyldigt,
godt; det förtrollar dem och lockar dem ut från
stranden som ett hvilande haf. Men då det reser sig och
går till anfall på människovärlden, på de moraliska
lagarnas fästen och slår i spillror de skenbart mest
oom-kullrunkliga historiska gränsmärken, därför att det vill
det nya, evigt det nya, gränslösa, öfvernaturliga,
öfver-historiska — då förskräckas människorna, och detta
element synes dem ondt, djäfvulskt. Då födes ur dess
sköte som Anadyomene ur hafsskummet tragedien, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
