Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
391
nesoro. Då hon gick förbi männen, drog hon deras
blickar till sig. Hon var som en välgödd häst, som
länge stått stilla och efter att ha spänts för befrias från
betslet... Och jag kände detta och ryste afskräcka.
Då Vronski före kappridten fägnar sig åt Frou-Frou
och hos henne liksom hos Anna förmärker »ett
öfvermätt af något», en öfverflödande lifskraft, känner också
han »glädje och skräck». »Hästens sinnesrörelse
meddelade sig åt Vronski; han kände blodet strömma
till hjärtat, och liksom hästen fick han lust att bitas
och taga språng». Och då han under kappridten
känner, hur i flyktens öfvernaturliga och vällustiga
berusning hans kropp bokstafligen sammansmälter med det
vackra djurets kropp, hviskar han som förälskad: »å du
kära!» Vi ha redan sett den symboliska betydelsen
för Tolstojs sanna religion, icke Akims utan fader
Je-roschkas, i denna sammanställning af människan och
djuret, kvinnan och hästen, som sedan, betecknande
nog, med så grof cynism upprepas och besudlas i
Kreutzersonaten. Djuret är för fader Jeroschka icke
ett »oskäligt, vidrigt fä» som för munken Akim, icke
djäfvulens afbild utan det heliga Guds kreatur; »djuret
är klokare än människan, djuret vet allt». Vi ha
också sett, hurusom i den omedvetna »nattsjälen»,
natthimlen i Tolstojs alla verk detta djuriska i det
mänskliga växer till det öfvermänskliga, gudomliga, till
människodjuret — gudadjuret. För den asketiska
kristendomen är naturligtvis också detta gudadjur något
djäf-vulskt, demoniskt.
Men också hos Dostojevski tangerar just här, i
könslighetens innersta, det djuriska det mänskliga, det
djäfvulska det gudomliga: här kämpar människan med
Gud, och slagfältet är människans hjärta. Äfven hos
Dostojevski växer, i Ippolits febersyn, »den vällustiga
och grymma insekten» till ett stumt och döft,
allsmäktigt väsen, till en jättetarantel — gudadjuret.
Ja just i könsfrågan, vår, företrädesvis vår nya
fråga, af hvilken hela den framtida kristendomen beror,
hela dess andra, ännu förborgade hälft, är Tolstojs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
