Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
421
den stödjepunkt, som kvarhåller mig. Och jag märker,
att jag numera hvarken hänger eller glider utan hvilar
stadigt. Jag frågar mig, hur jag håller mig kvar, och
trefvar och ser mig omkring, och jag upptäcker, att
jag midt under kroppen har en enda rem, att jag
hvilar på den i säkraste jämvikt och att den också förut
varit mitt enda fäste. Och, som det brukar vara i
drömmen, synes mig den mekanism, som uppehåller
mig, helt naturlig och begriplig, trots att i verkligheten
en dylik mekanism saknar all rimlighet. Jag förvånas
till och med i drömmen öfver att jag inte förstått detta
förut. Det visar sig, att vid min hufvudgärd står en
stolpe, och om denna smala stolpes orubblighet finns
intet tvifvel, fastän den ej hvilar på något; från stolpen
löper en rännsnara på något högst fyndigt men på
samma gång enkelt vis, och om man har den där
snaran midt under kroppen och blickar uppåt, kan det ej
ens bli tal om fall. Allt detta stod klart för mig, och
jag var glad och nöjd. Och det var som om någon
sagt till mig: se på det och lägg det på minnet. —
Och jag vaknade».
Denna profetiska dröm har, som vi sett, på ett
slående sätt gått i uppfyllelse beträffande Tolstojs
senare religiösa öden: hans kristendom har visat sig vara
icke de lefvande vingar, den fria flykt han drömde om
i sin4 barndom utan just en den orörliga jämviktens
mekanism — d. v. s. något mekaniskt, automatiskt, dödt
— och på samma gång ett själfbedrägeri och ett
själfmord. För att denna mekanism skulle fungera, måste
han förlama halfva sin religiösa synnerv. Han måste
blicka endast uppåt, se endast den öfre afgrunden —
andens, ensamt ansedd kristlig, och sluta ögonen för
den undre afgrunden — köttets, förment hednisk. Och
icke nog därmed: fast han redan händelsevis blickat
ner i det undre djupet och sett, att det var fullt
likvärdigt med det öfre, en likadan »oändlighet», har han
ansett nödigt att bedraga sig själf och påstå, att det
alls icke var ett djup utan endast ett hål — något
smutsigt, stinkande, vidrigt, löjligt och »snuskigt».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
