Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
420
»Jag ser, att ]ag ligger i en säng på en rad
remmar, som äro fästa vid sängens sidor. Det är
obekvämt, jag kastar mig och glider på dessa remmar.
Hela nedre delen af min kropp hänger utan stöd,
fötterna nå inte marken. Jag håller mig kvar endast med
ryggen, och jag finner inte blott mitt läge obekvämt,
det börjar också ängsla mig. Jag frågar mig själf: hvar
är jag och hvad ligger jag på? Jag börjar se mig
omkring, och först ser jag ned dit, där min kropp
hänger och dit jag känner att jag strax skall falla. Jag
tror inte mina ögon: det är inte bara, att jag befinner
mig på en höjd, lik höjden af det högsta torn eller
berg, utan jag befinner mig på en höjd, sådan jag
aldrig kunnat föreställa mig. — Jag kan inte ens
klargöra för mig, om jag ser något därnere i den
bottenlösa afgrunden, som jag hänger öfver och dit jag drages.
Mitt hjärta sammanpressas, och jag känner fasa. Det
är fasansfullt att se dit. Om jag blickar nedåt, känner
jag, att jag genast skall glida ner från den sista
remmen och förgås. Jag tittar inte; men att inte titta är
än värre, ty då tänker jag på hur det skall gå med
mig om några ögonblick, då jag halkar af den sista
remmen. Och jag känner, att jag till följd af skräcken
förlorar det sista fästet och långsamt glider på ryggen
längre och längre ner. Och då kommer den tanken
för mig: detta kan inte vara sant. Det är en dröm.
Vakna! — Jag försöker vakna men kan ej. — Hvad
skall jag göra? frågar jag mig och blickar uppåt.
Ofvanför är också en afgrund, jag blickar upp i denna
himlens afgrund och försöker glömma den undre
afgrunden och glömmer den verkligen också.
Oändligheten där nere stöter bort mig och förfärar mig;
oändligheten ofvan drager mig och styrker mig. Jag hänger
på de sista remmarna öfver djupet; jag vet det, men
jag ser endast uppåt — och min fruktan viker. — Jag
blickar allt djupare och djupare in i oändligheten
däruppe. — Och jag frågar mig själf: nå hur är det nu
— alltjämt på samma sätt? — Och inte så mycket med
blicken som fastmer med hela min kropp pröfvar jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
