Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
423
tyngdkraftens», den jordiska tyngdens ande — slafveriet
under naturnödvändighetens järnhårda lagar. Och för
honom skulle ha uppenbarat sig Kristi högsta sanning,
högsta frihet (»I skolen förstå sanningen, och
sanningen skall göra eder fria». Joh. 8, 32) som står
öfver godt och ondt. Och i stället för den »hängde»,
den döde munken Akim, skulle den uppståndne,
förvandlade fader Jeroschka ha uppenbarat sig, »svanen»
— den ryska »stora fågeln» flygande mot framtiden —
den ryske bevingade förelöparen till den andra
uppståndelsen.
»Den fruktansvärde och vise anden ställde dig på
templets tinnar och sade till dig: Är du Guds Son, så
kasta dig ned härifrån, ty det är sagdt om honom, att
änglarna skola bevara honom och bära honom på sina
händer, så att han icke faller och stöter sig — och då
får du veta, om du är Guds Son, och du bevisar din
tro på din Fader. — Men du afvisade uppmaningen
och kastade dig inte utföre». — Detta säger hos
Dostojevski Storinkvisitorn till den han anser för den
»ortodoxe» Kristus. För Dostojevskis religiösa medvetande
liksom för Tolstojs omedvetna känsla är frestelsen med
flyktens under, det förvandlade köttet Kristi egen och
hela kristendomens största frestelse. Och här, det vill
säga i det djupaste, det viktigaste, är Dostojevski som
alltid och öfverallt fullkomligt ehuru omvändt lik
Tolstoj. Tolstojs drömsyn är Dostojevskis vakna syn.
Dostojevski ser vaken dessa samma två oändligheter,
som Tolstoj ser i drömmen. Dostojevski själf tillhörde
det slags stora grubblare, kristendomens stridsmän, som
enligt djäfvulens uttryck »kunna samtidigt blicka ner i
sådana afgrunder af tro och otro, att, sannerligen, ibland
tycker man: — bara ännu en hårsmån och människan
höjer sig till flykt».
Dostojevski försökte icke likt Tolstoj att se endast
det öfre djupet och sluta ögonen för det undre; med
sin orädda blick pejlade han båda djupen och förstod,
att de äro likvärdiga i sin motsättning: »allt som
ofvan är är nedan». Det undre djupet lockade honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
