Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
424
icke mindre än det öfre, kanske rent af mera (och i
detta mera ligger Dostojevskis svaghet, återigen den
omvända formen af Tolstojs svaghet — hans okufvade
demonism). »Jag är ju en Karamasov. Och om jag
nu en gång störtar mig i afgrunden, så bär det af rätt
på hufvudet med hälarna opp... Och just i det där
förnedringens ögonblick uppstämmer jag hymnen. Må
jag vara fördömd, må jag vara usel och föraktlig, men
må också jag få kyssa fållen af den skrud du ikläder
dig, min Gud. Låt vara att jag samtidigt följer
djäfvulen tätt i spåren, men jag är ändå också din son,
Herre, och jag älskar dig och förnimmer den glädje,
hvarförutan världen inte kan existera och bestå».
Detta fall i afgrunden, som skall varda till flykt
öfver afgrunden, är Dostojevskis hela religiösa lif. Icke
i drömmen utan i vaken verklighet, mera profetisk än
den mest profetiska dröm, sväfvar han »mellan två
oändligheter»; men olik Tolstoj hakar han sig icke
ängsligt och krampaktigt fast vid den omedvetna
religionens halfmultna rep, utan han kämpar för att bli
fri, fastkedjad liksom den antike titanen vid »den
orubbliga stolpen», vid kyrkans oomkullrunkliga klippa.
Denna kedja är blodsbandet mellan Dostojevski och
ryska folket, hans kärlek till folkets tro — till
ortodoxien. Han kände redan nästan medvetet, att ifall
han slet kedjan och kastade sig i afgrunden, så skulle
han icke falla utan flyga, kände att han hade vingar;
men då han ville utbreda dem för att flyga, släppte
honom icke kedjan, och han kände med ens, att den
yttersta länken var fäst i hans hjärta, att han icke kunde
lösslita den annat än jämte hjärtat.
»Ack du förstod då, att om du bara tagit ett steg,
gjort en rörelse för att kasta dig ned, så skulle du ha
frestat Gud och förlorat din tro på honom, och du
skulle ha krossats mot jorden, som du kom för att
frälsa, och den kloke anden, som frestade dig, skulle
ha fröjdats. — Men finns det många sådana som du?
Och kunde du verkligen ens för en minut anta, att
människorna skulle förmå hålla stånd mot en sådan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
