Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Författarskapet - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanblandningen blir löjlig. Men i det löjliga ligger
något ohyggligt, och ju löjligare det är dess
ohyggligare. Fru Koroboschkas förskräckelse förefaller oss
löjlig; men kanske är det också tvärtom: vårt löje är
ohyggligt, fastän vi icke känna det.
»När jag för Puschkin läste upp de första kapitlen
ur Döda själar, började Puschkin, som annars alltid
skrattade vid min läsning (han var vän af ett godt
skratt), så småningom bli allt allvarsammare, och till
sist blef han fullkomligt dyster. När läsningen var slut,
sade han i beklämd ton: ’Gud, hvad vårt Ryssland är
sorgligt!’» — »Då förstod jag», tillfogar Gogol, »i
hvilken för människan förfärande form mörkret kan
framställas för henne. — Alltings lumpenhet förfärade
läsarna. Det förfärade dem, att den ena figuren uslare
än den andra uppträdde, att icke en enda tröstande
företeelse uppenbarade sig, att den stackars läsaren ingen
gång får tillfälle att hämta andan och att det efter
läsningen af hela boken är, som om man ur en unken
källare trädde ut i Guds fria värld.»
Döda själar efterlämnar samma intryck som
Revisorn: »något vidunderligt hemskt», »i allt detta ligger
något sällsamt hemskt». Till och med i Puschkins
barnsligt ljusa själ börjar denna skräck, till en början
dämpad af löjet, att utbreda sig likt ett olycksbådande
brandsken. Icke vemod, icke tårar utan just skräck
förenad med löje.
»Det föreföll som om alls ingen själ funnits i
denna kropp», anmärker Gogol om Sobakievitsch. Han
hade en död själ i en lefvande kropp. Och Manilov,
Nosdrjev, fru Koroboschka, Pljuschkin och prokuratorn
— alla äro de döda själar i lefvande kroppar. Därför
är det man känner sig så hemsk till mods i deras
sällskap. Det är dödsskräck man känner, den lefvande
själens skräck inför de döda. »Jag våndades in i själen»,
bekänner Gogol, »då jag midt uppe i själfva lifvet såg
alla dessa stumma, döda varelser, fasaväckande genom
sin själs oföränderliga köld.» Och här liksom i
Revisorn framskrider det egyptiska mörkret, natten midt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
