Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Lifvet och Religionen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
Han tror, att de ieke undersökt honom tillräckligt
noggrant, och springer från den ene till den andre, och
till sist kommer han triumferande med en latinsk term,
som om den förklarade allt: »Jag lider af
nervförlam-ning i magtrakten, i det system som kallas nervosum
fasciilosum-». Han far från en kuranstalt till en annan,
från Berlin till Dresden, från Dresden till Karlsbad, från
Karlsbad till Greffenberg. »Jag är alldeles hufvudyr
af våta omslag, sittbad, afrifningar, öfversköljningar och
någon sorts krampaktiga språngmarscher för att bli
varm. Beröringen af kallt vatten är det enda, tycks
det, som jag har förmåga att känna och uppfatta.»
Men midt uppe i forsande vattufloder och våta omslag
ljuder alltjämt det förtviflade skriet: »Läsen böner!...
Bedjen, bedjen för mig!... Upphören inte att bedja
för mig!»
Och denna dödskamp pågår i tiotal af år. Det
är som om Gogol alls icke lefvat; han dog hela sitt lif.
»Och icke en själ hade jag hos mig i de svåraste
stunderna, då hvilken människosjäl som helst skulle ha
varit en välsignelse», säger han på tal om ett af sina
anfall. Och det ohyggligaste af allt i Gogols sjukdom
är kanske just hans fullständiga ensamhet. För att
icke tala om de andra, icke ens en sådan man som
Puschkin skulle ha förstått den moraliska orsaken till
hans sjukdom. »En stor melankoliker» karaktäriserade
han Gogol, och intet mer skulle han ha förmått
till-lägga. Hvaraf härledde sig denna melankoli, ifall det
ej var endast af den »upp- och nervända» magen och
af nervus fasculosus? Puschkin med sin genialiska
instinkt skulle troligen ha förstått, att den ej kom endast
däraf; men hvaraf mera och hvad den betydde det
skulle ha förblifvit en gåta lika mycket för honom som
för Gogols alla öfriga vänner, till exempel slavofilerna
i Moskva, en Schevirjev, en Aksakov, som trots all sin
intelligens och talang ändå i viss mån voro sedliga
Sobakievitschar och som ibland i sitt stilla sinne tänkte,
att Gogol alls inte var sjuk utan helt enkelt gjorde sig
till och tråkade ut hyggligt folk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
