Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Lifvet och Religionen - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
Hans olycka var, att han var den förste som föll
offer för en ny, i Ryssland hittills okänd, fruktansvärd
sjukdom, hvilken vi nu tack vare Tolstoj och
Dosto-jevski känna alltför väl till — den religiösa
tveklyf-ningens sjuka. »Denna tveklyfning har förefunnits inom
mig i hela mitt lif», säger Dostojevski. »Jag förenade
i mig två naturer», säger Gogol. Men på hans tid
var man icke blott ur stånd att böta denna sjukdom,
man visste icke ens namnet på den.
Han kände det hopplösa i sin ensamhet. »Jag
betraktas som en gåta af alla», skrifver han vid nitton
års ålder till sin mor, »ingen har förmått tyda mig
fullständigt.» Och längre fram, vid mogen ålder, till
en af sina vänner: »Ingen kan lära känna min själ».
En kamrat, som bodde någon tid tillsammans med
honom i Petersburg, förklarar, att »någon mera sluten
människa än Gogol har aldrig funnits. .. Han var
tystlåten i högsta grad».
Han var sluten, icke därför att han ej ville, utan
därför att han ej kunde uppenbara hvad som
försiggick inom honom — därför att han genom
uppriktighet ej vann människorna utan stötte bort dem än mera.
»Hvad skall jag göra? Det är tydligen mitt öde att
vara förtegen.» — »Jag har aldrig kunnat tala öppet
om mig själf. I mitt tal liksom i mina skrifter har
det alltid legat något ytterst inexakt. Nästan genom
hvartenda ärligt ord har jag vållat missförstånd, och
hvar gång har jag ångrat att jag öppnat munnen ...
Jag saknade urskillning och det rätta lagom i mina
uttryck» — just det lagom, den jämvikt »mellan två
element» som han hade så stark förnimmelse af hos
Puschkin. »Jag kände själf, att mitt själstillstånd var
så sällsamt, att jag ej för någon människa i världen
skulle kunnat begripligt skildra det... Det ges, jag
försäkrar det, lägen så svåra, att de kunna förliknas
endast vid den människas läge, som försänkt i letargisk
sömn själf ser, hur man begrafver henne lefvande, men
ej förmår röra ens ett finger och ge tecken att hon
lefver.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
