Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Lifvet och Religionen - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
det? — borde ha visat Gogol, att den döende Bjelinski
skref sitt beryktade bref i ett tillstånd af otillräknelighet,
som mera liknade verkligt vansinne än Gogols eget
förmenta vansinne. »Jag skällde som en hund, jag tjöt
som en schakal, jag knep ihop ögonen och öfverlämnade
mig helt åt raseriet,» så skildrar Bjelinski själf sitt
dåvarande sinnestillstånd.
Men i detta en besatt människas djuriska skall
och tjut (redan där har man begynnelsen till
Dosto-jevskis Demonerna!) låg en sannfärdighet, en
uppriktighet, som förtjänade, som kräfde ett svar eller åtminstone
ett besvärjande af demonerna. Och Gogol skulle,
tycker man, lätt ha kunnat svara icke endast på
anklagelsen för lågt kryperi gentemot regeringen, hvilket han
verkligen också gjorde i Författarens bikt, utan äfven
på alla de öfriga anklagelserna. Han hade redan
påbörjat sitt svar eller sin besvärjelse: »O måtte de
heliga makterna bringa frid i er lidande själ ... O hvad
mitt hjärta blöder för er i denna stund . . . Hvarför fyller
er en sådan hatets ande?» . . . Han påpekar Bjelinskis
»dristiga själfförtroende», hans »ungdomliga hetsighet».
»Besinna hvad ni gör! . . . Hvilken okunnighet! . . .
Det är omöjligt att med en ytlig journalistisk bildning
döma om sådana saker . . . Kom ihåg att ert vetande
är bristfälligt. . . Börja studera ...»
Gogol skulle också kunnat påminna Bjelinski, hur
han, som nu spottar honom i ansiktet, för icke länge
sedan så godt som på knä och under tårar, likt en
botfärdig skolpojke, bedt honom om förlåtelse: »Jag
har hädat era artiklar», (i Arabeskerna) skref Bjelinski
till Gogol från Petersburg d. 20 april 1842, »utan att
förstå att jag i och med detsamma hädade den helige
ande. De voro på den tiden alltför enkla för mig och
därför också för höga. Dessutom rörde sig väl också
på egenkärlekens grumliga botten en omedveten önskan
att briljera . . . Jag är obetänksam och i stånd till de
mest barocka orimligheter. . . M är numera den ende
vi ha, och min moraliska existens, min kärlek till konsten
stå i nära beroende af ert öde. Funnes icke ni —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
