Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Lifvet och Religionen - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
och till ytterlighet försvagad som af en långvarig
tyfus-feber. Hans ögon voro matta och insjunkna, ansiktet
var affallet och kinderna håliga, rösten svag, den torra
tungan rörde sig med svårighet, ansiktsuttrycket var
obestämdt och svårt att tyda. Jag tyckte mig se ett lik
framför mig.» — »Han kände, att han led af samma
sjukdom, som hans far dött af — nämligen att
dödsfasan gripit honom.» »Dödsögonblicket är ohyggligt!»
sade Gogol. Då fader Matfej en gång hotade honom
med himlens straff för hans ondska, afbröt honom
Gogol, alldeles utom sig:
»Nog nu! Låt vara, jag kan inte höra mer — det
är för ohyggligt!»
Omedelbart före fader Matfejs afresa måste ett sista,
afgörande samtal ha ägt rum, hvarunder Gogol enligt
sitt eget uttryck »förolämpat» sin andlige fader, vän
och välgörare. På hvad sätt kan han ha förolämpat
honom? Enligt all sannolikhet har fader Matfej för
sista gången frågat honom, huruvida han till punkt
och pricka ville uppfylla de heliga fädernas asketiska
föreskrifter, lämna världen, »afstå från författarskapet
och bli munk». Och för sista gången har Gogol
upprest sig och med dödlig fasa, förtviflan och kanske
äfven förbittrad harm opponerat sig mot fader Matfej
och svarat, att han icke ägde rätt att göra detta,
emedan han »icke visste om det var Guds vilja».
Men knappt hade den andlige rest, förrän Gogol
skickade efter honom ett bref, hvari han ber om
förlåtelse; det är de sista rader Gogol skrifvit:
»6 februari 1852.
Redan i går skref jag till er ett bref, hvari jag
bad om förlåtelse för att jag förolämpat er; men
plötsligt fick jag, så förhärdad jag är, röna Guds nåd i
form af några böner, och mitt hjärta ville tacka er så
varmt, så varmt! Men sådant kan man ju inte ge ord åt...
Eder i evig tacksamhet här och på andra sidan
grafven förbundne
Nikolaj.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
