Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dubbelmordet vid Rue Morgue
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
också förvånad öfver hans ofantliga beläsenhet och
framför allt kände jag min själ upptandas af hans fantasis
vilda glöd och liffulla friskhet. För de andamål, hvarför
jag då uppehöll mig i Paris, kände jag, att en sådan
människas sällskap skulle för mig vara af oskattbart
värde, och jag tillstod öppet för honom den känslan.
Till sist ordnades saken så, att vi skulle bo tillsammans
under min vistelse i staden, och som mina ekonomiska
förhållanden voro litet mindre besvärliga än hans, så fick
jag lof att hyra en förfallen och kuriös byggnad, som
länge stått öde i följd af vidskepliga historier, som vi
inte brydde oss om, samt att möblera den i en stil, som
passade för bägges våra tämligen dystra lynnen. Den
låg i en aflägsen och ödslig del af Faubourg St.
Germain.
Om världen hade kännt till, huru vi lefde i denna
bostad så skulle man ha ansett oss för tokiga, fastän
kanske som ofarliga dårar. Vi lefde fullkomligt isolerade.
Besök togo vi inte emot. Hvar vår undangömda
tillflyktsort låg, hade jag noga hemlighållit för mina förra
vänner, och hvad beträffade Dupin, så hade han sedan
flera år tillbaka inte mera några bekanta i Paris. Vi
lefde alldeles för själfva.
Min vän hade den underliga idén — eller hvad
jag skall kalla det — att vara förtjust i natten för
hennes egen skull, och jag fogade mig lugnt i denna,
liksom i hans andra bizarra nycker; med fullständig
abandon gick jag upp i hans vilda hugskott. Den mörka
gudinnan kunde inte alltid vara hos oss, men vi förstodo
att efterhärma hennes närvaro. I första morgongryningen
stängde vi de massiva fönsterluckorna i vårt gamla hus
och tände ett par vaxljus, som voro starkt parfymerade
och endast kastade de mest spöklika och svaga strålar.
Med deras hjälp sysselsatte vi våra själar med att drömma,
under det att vi läste, skrefvo eller samtalade, tills
klockan angaf det verkliga mörkrets inbrott. Då gingo vi
ut på gatorna och fortsatte dagens samtalsämnen eller
ströfvade vida omkring till en mycket sen timma och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
