Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dubbelmordet vid Rue Morgue
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag inte behöfver nämna, hafva varit tillräckliga att
förlama polismyndigheterna genom att totalt förvilla deras
omskrutna skarpsinne. De ha råkat ut för det stora,
men vanliga misstaget, att förväxla det ovanliga med det
obegripliga. Men just genom dessa afvikelser från det
vanliga finner förnuftet sin väg — om det öfver hufvud
taget finner någon väg alls — under sitt sökande efter
sanningen. Vid sådana spaningar, som de, med hvilka
vi nu hålla på, bör det inte frågas så mycket »hvad som
har händt» som »hvad har händt, som aldrig förut har
händt?» Den lätthet, med hvilken jag skall komma eller
har kommit till lösningen af denna gåta, står i direkt
förhållande till dess skenbara olöslighet i polisens ögon.»
I stum förvåning stirrade jag på den talande.
»Jag väntar nu», fortsatte han, i det att han såg
mot dörren till rummet, »en person, som fastän han
kanske inte är den, som har utfört dessa blodiga dåd,
likväl måste ha på något sätt varit invecklad i deras
utförande. Till det värsta i de begångna brotten, hoppas
jag, är han sannolikt oskyldig. Jag hoppas, att jag har
rätt i detta antagande, ty därpå bygger jag nu min
förhoppning att kunna lösa hela gåtan. Jag väntar
mannen hit — till det här rummet — i hvarje ögonblick.
Det är möjligt, att han inte kommer; men det sannolika
är, att han gör det. Om han skulle komma, så blir det
nödvändigt, att hålla honom kvar. Här äro pistoler,
och vi förstå båda två att använda dem, när tillfället
kräfver det.»
Jag tog pistolerna, men visste knappt, hvad jag
gjorde och trodde inte mina öron men Dupin fortsatte,
nästan som om han hade talat för sig själf. Jag har
redan nämnt om hans frånvarande sätt vid dylika
tillfällen. Hans tal var ställdt till mig; men hans röst,
fastän ingalunda högljudd, hade det tonfall, som man
vanligtvis använder, när man talar till någon, som är på
långt afstånd. Hans uttryckslösa blick stirrade blott på
väggen.
»Att de röster, som sällskapet i trappan hörde tvista»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
