Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
Det föreföll Romaschoff, som om dagens alla
händelser följt på hvarandra utan afbrott men också utan
minsta förnuftiga sammanhang, liksom om man inför
hans ögon upprullat en serie vanvettiga bilder i
brokiga och skrikande färger. Åter hörde man fiolens
gnissel och tamburinens skrällande oljud. En af
»kavaljererna» hade nu kommit så långt, att han i bara
skjortan piruetterade fram och åter på golfvet. En
spenslig, vacker kvinna, som hittills undgått Romaschoffs
uppmärksamhet, med utslaget hår öfver den blottade
halsen och de utstående, hvassa nyckelbenen, lindade
sina bara armar omkring den stackars Ljeschtschenkos
hals och sjöng i hans öra med sin gälla sopran och
unisont med fiolens rysliga melodi:
»När du lungsoten ärft
och är hvit som ett lärft,
och doktorer kring sängen ses vanka» etc.
Bobetinskij slängde in ett glas öl mellan
por-tiärerna till ett af de små mörka kabinetten. Snart
hörde man därifrån en argsint men sömnig och grötig
stämma:
»Vet hut, herre! Hvem vågar... Ett sånt urbota
svin!» — — —
»Hör på, min nådiga, har ni länge varit här?»
frågade Romaschoff damen i röda koftan, i det han —
liksom af tankspriddhet — kom att stödja sin hand
på hennes varma, kraftiga knä.
Hon svarade något, som han icke hörde. En ny vild
scen hade nämligen dragit till sig hela hans
uppmärksamhet. Underlöjtnant Lboff jagade framför sig en
af musikanterna, allt under det han ideligen dunkade
honom i hufvudet med tamburinen. Den stackars juden,
ett rof för den yttersta förfäran, sprang från hörn till
born, skrikande och pladdrande sin obegripliga rot välska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
