Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286
»Ren din graf är bäddad,
världen snart har glömt ditt namn ...»
fortsatte Vjätkin med rörd stämma, och hans slöa men
goda blick skymdes af tårar. Artschakovskij
sekun-derade honom med obestridlig pietet. För att få sin
röst att vibrera grep han med två fingrar om
struphufvudet och skakade detsamma. Osadtschij
ackompanjerade det hela med sina långa, tunga, svällande
orgeltoner.
Efter sången härskade några ögonblicks djup
tystnad. Plötsligt reciterade ånyo Osadtschij med dämpad
röst och sänkta blickar:
»I alla, som vandren på sorgens tunga, smala väg,
eder börda skall...»
»Nej, nu kan det vara nog!» hördes en röst i
sällskapet. »Det är väl nu tionde gången vi åter taga
upp denna välsignade dödsmässa... !»
Men de öfriga hade redan intonerat den högtidliga
melodi, som i antifonien aflöser recitativet, och åter
klingade i det rökfyllda och gräsligt nedsölade
rummet själamässan öfver Johannes af Damaskus i klara,
fullstämmiga ackorder, som så mästerligt uttrycka
tröstlös sorg öfver dödens obevekliga grymhet.
»I alla, som tron på mig, stigen in i min
faders glädje...»
Artschakovskij, hvilken kände ritualen lika bra
som den mest rutinerade kyrkosångare, återgaf genast
det enligt texten så lydande svaret:
»Af hela vår själ vi alla prisa etc.»
Så fortgick sången hela antifonien igenom. Men
då turen åter kom till Osadtschij att för sista gången
omtaga recitativet, böjde han ned hufvudet som en
retad tjur, hans halssenor spändes, och i det han
mot de närvarande riktade sina dystra, grymma och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
